För det första är jag trött. Trött i kroppen, trött i ögonen och trött på allt som är vanligt. Jag kan behöva komma iväg lite.

Men jag är också trött av nervositet, jag blir trött av att tänka så mycket. Och jag tänker omedvetet, jag vaknar tidigt på morgnarna och har ont i magen eller huvudet och jag mår illa på dagarna. Men jag vet ju att det kommer gå bra, allt kommer gå att lösa. Jag kan bara inte hjälpa det. Och jag tror ingen utan assistans kan förstå känslan.

Dessutom upptäckte jag idag att vi under två veckor efter lägret inte har en enda assistent. Vi har, allihop, missförstått vår fd arbetsledare. Pappa får ta det mesta och jag har lite planer…

Men känslan när jag upptäckte det går inte att förklara. Så hjälplös. Jag klarar mig verkligen inte själv, jag måste pussla ihop mitt liv, timme för timme. Besvärligt.

Jag känner mig helt enkelt tom. Tom på allt. Ingen lust för något. Det känns knappt kul att åka på läger. Dock känner jag mig själv så bra att jag vet att jag kommer älska det när jag väl är där.

Men just nu känner jag bara usch!