I vissa butiker är storlekarna märkliga, man skiftar oftast mellan 2-3 storlekar beroende på var man handlar och vad man handlar. Jag har till exempel mindre storlek i linnen än vad jag har i tjocktröjor. Men i t-shirts har jag ungefär storlek 140. (Ja, jag är liten.)
På Cubus häromdagen hittade jag en tröja jag gillade men jag tyckte att de flesta såg stora ut. En som såg ut att passa tog Eddie fram och konstaterade; den är bra! Frågade honom vilken storlek det var (för ibland är han verkligen ute och reser när det gäller ögonmått…) och han sa 122. Jag trodde honom givetvis inte och kollade därför själv. 122. Det står bannemig 122 och tröjan ser ut som ett mindre tält till mig. Nåja, det kanske inte var så illa, den passar nog som en ”jag-är-lite-sjuk-t-shirt”. Sagt och gjort, köpte den.
Idag när Viktoria fick syn på den tyckte hon den var jättehet och började skämta om att hon kanske skulle passa i en sådan. Sådana tankar har vi alltid avfärdat innan i och med att jag handlar på barn för det mesta. Vi fick något ryck, hon tog på sig tröjan och… den passade nästan! Lite tajt, men det gick!
Hur sjukt är inte det då? En ”normal” sextonåring passar (nästan) i storlek 122. En mindre sextonåring (jag) kan ha den som klänning. Är det för att inte mobba storväxta barn eller vad är det frågan om? Det bör tilläggas att alla andra kläder var ”rätt” storlekar i butiken. Och det kan inte vara felmärkt för det fanns ända upp i 170.
Bildbevis.
På tal om bilder, första solskensdagen är nu upplagd HÄR. :)
Klockan: 22:29 | Kategori: Allmänt, Åsikter, foto | 1 kommentar »
