Denna dagen slutade bättre än den började, men oavsett kanske jag borde ta detta från början.

Stan igår var jättebra. Sprang runt i affärer som galningar timmen innan de stängde. Trots att Sandra inte skulle handla ett dugg kom hon ut med en ny påse för varje affär vi gått in i. Jag och Vicki var nöjda och efter lite mat i magen och Sandras dåliga samvete åkte vi hem. Släppte av Vicki hos sig, bilen börjar väl mer eller mindre köra dit av sig själv. Örat var elakt och gjorde ont på kvällen, likaså huvudet, men efter en alvedon blev det bättre och jag somnade gott. Halv fem vaknade jag av det onda örat, försökte somna om men insåg att det var bättre att ta alvedon så det fixade vi. Det blev dock inte bättre så jag sov inte så jättedjupt de sista timmarna och var pigg när Alex kom halv åtta.

Klockan åtta hängde vi över telefonen till Hälsoringen (vårdcentralen) och vi kom på plats två i kön direkt. Alex har lärt sig hur man ska göra. :) Fick en tid hos läkaren kvart i tio så vi smsväckte Vicki vid tjugo över åtta. Visst var hon på. Halv tio skulle vi hämta henne, hon som skulle få sovmorgon till tio. Attans, hemskt vad jag kör med henne. Men hon vill ju själv och jag ska försöka gottgöra henne allt jag kan för denna veckan har hon gjort jättemycket för mig.

Klockan elva var den första anställningsintervjun bokad och därefter skulle vi ha en sista även klockan kvart i tolv. Den sistnämnda hade själv ringt upp mig efter att Alex inte fått tag på henne, så det var jag som bokade. Något nervösa var vi, men jag kände mig duktig som bokat en helt ensam.

I alla fall, halv tio blev hon hämtad och tjugo i tio var vi framme på Hälsoringen, jag anmälde mig och betalade och vi satte oss i väntrummet. Den läkaren som jobbar där enbart i sommar, som Alex givetvis redan varit hos, förklarade hon som rolig och knäpp. Jaha, sådana människor har jag ju erfarenhet av, tyckte jag. Hon tyckte jag och Vicki skulle gå själva medans hon fixade aggreggat till pumpen, och så blev det. Hon tyckte nämligen att det var något pinsamt att visa sig för honom igen så hon ville hålla sig på avstånd. In där till honom, han frågade vad han kunde hjälpa till med och gick samtidigt och stängde dörren. Då får han syn på Alex och ropar ”är du här igen?”. Alex, något generad och skrattig, svarar honom med något vi inte hör och han kommer tillbaks till oss. Jag förklarade hur det var med örat, han kollade först det friska som såg bra ut och sen det onda. Trumhinnan såg fin ut, men hörselgången var inflammerad. Han rörde sedan på ytterörat och sa ”ja, då gör det väl ont när jag gör så här också?”. Lyckligtvis. Alla mobbar mig för att man inte har ont i ytterörat när man har ont i örat. Ha! ;)

Han pratade lite på medicinspråk och förklarade det hela, men han undrade om jag petat med tops eller duschat vatten rakt in i örat. Nej, det har jag ju inte gjort, men jag har dykt som aldrig förr. ”Ja, men då vet vi ju vad det är”, sa han. ”Det heter nämligen ‘swimmers ear’ på engelska.” Ah, nästan som vi misstänkte då. Diagnosen blev extern otit och vi åkte därifrån direkt till apoteket för att hämta ut örondroppar. Vi blev också meddelade om att vi skulle åka tillbaka och reklamera medicinen om jag inte blev bra, för då skulle jag få ny. Skojsam läkare, kul när det är så. :)

Såklart var inte problemen slut där. På apoteket gav Alex mig nummerlappen just innan det plingade i de där skyltarna och jag fick själv gå fram, men hon och Vicki stod precis bakom. Medicinen var långrestad överallt. Fanns på CSK men det var inte rätt styrka eller vad det var. Vi blev ombedda att ringa tillbaka till läkaren och skaffa ny medicin. Just innan första intervjun ringde Alex till Hälsoringen och de skulle ringa upp. En timme senare, efter den första intervjun, ringde läkaren upp och Alex var tvungen att prata med honom. Hahaha, det var så kul. Han sa att han kände igen henne och Alex bara skrattade. Haha. Men jag fick nya örondroppar.

Inför andra intervjun stod vi utanför Böckmans, som vanligt. Olyckligtvis kom en geting och Alex började skrika och springa. Jag försöker lugna & tysta ner henne, och just då kommer den vi ska intervjua. Känner att detta går verkligen åt skogen men försökte göra det bästa av det. Vi hade ju trots allt två bra assistenter som vi funderade på och denna intervjun var egentligen inte nödvändig eftersom vi i princip redan bestämt oss. När vi var klara med intervjun gick hon och köpte något på fiket och vi gick ut. Var på väg att gå mot pappas butik för att säga att det är alltså dessa två vi ska välja mellan. Då kände vi; nej. Det är denna människan som är bra. Hon är precis mittemellan de två andra. Lugn men kan arbeta snabbt. Rolig, lättsam. Det var den ultimata assistenten, liksom. Glada och pigga gick vi tillbaka, övertygade om att hon stod kvar i kassan, och väntade utanför dörrarna på att hon skulle komma ut. Ingen Emelie kom. Efter fem minuter gick vi in för att se så att hon verkligen var där men hon var spårlöst försvunnen. Ringde pappa för att få hennes telefonnummer, detta var ju första dagen han inte var med på intervjuerna eftersom vi var så säkra på att dessa inte kunde vara mer intressanta. Försökte febrilt få tag i människan för vi hade glömt en del, men hon svarade inte. Efter att lyckats få ut några örondroppar och att äntligen han på apoteket fått reda på vilken den där Emma Jönsson är som ska ha mediciner för jämnan ringde hon upp Alex. Bestämde att hon skulle komma hit ikväll och träffa pappa och reda ut det vi glömde fråga.

Hon kom hit, Alex var fett nervös och trakasserade oss alla med sms och samtal, hon ville anställa henne på direkten. Hon var så säker. Det tog inte lång tid förrän jag också var det. Och pappa som varit så tveksam till allihop frågade knappt mig om vi skulle anställa henne. Det bara blev så. Och tur var väl det.

Vi var väldigt öppna och det var lättsamt. Min blyghet försvann snabbt. Hon berättade om första gången hon såg oss. Alex viftade ihärdigt och skrek som en tok. Emelie antog att det var oss hon skulle på intervju hos. Haha. Galet värre.

Hon är snart anställd och jag ser fram emot detta. Nu kan jag sova gott om alvedonen verkar och örat är snällt. För jag känner mig bra och trygg i vårt val.

Dock åker Vicki till Varberg med Andrea imorgon. Att hon funnits för mig så mycket denna veckan gör saknaden ännu jobbigare. Jag vill ju ha henne här. Detta är hennes andra hem och hennes mamma smsar mig och ber mig skicka hem henne för hon har varit här hela hennes mammas semester. Oops. :)

Vicki. Tack för allt. Du anar inte vad det betyder. Särskilt efter dessa åren som varit. <3

Klockan: 21:39 | Kategori: Allmänt | 2 Kommentarer »