Det är märkligt det där med vänskap. Särskilt när det gäller tjejer. Det tisslas och tasslas bakom ryggen på folk och alla vet allt men ingen erkänner någonting.

Högstadietiden var på många sätt jobbig för mig. Jag var mycket sjuk och hemma flera månader i streck, flera gånger. Jag hade ingen ork att träffa någon, men ingen hörde av sig heller. Jag försökte hålla kontakten lite emellanåt med klasskompisarna på msn, men det höll inte länge. Jag erkänner, jag var inte den bästa. Men det var inte de heller.

Under tiden detta hände skedde många missförstånd. Till slut hälsade ingen på mig, och jag blev såklart fundersam. Hälsade när jag vågade, men blev lika besviken varje gång jag inte fick svar. Jag provade att prata högre; ibland med resultat och ibland utan. Jag mådde dåligt av att gå till skolan, både pga detta och pga min andning. Skolveckorna blev ångestveckor och jag hade ont i magen om morgnarna.

På något sätt kom vi närmre varandra den sista månaden. Jag var i skolan så mycket jag orkade, med ventilator, och vi började kommunicera. Jag vet inte hur egentligen. Jag minns inte. Det var plötsligt helt okej att gå till skolan. Jag kämpade med andningen, och alla hade förståelse för det. Men det var först när jag började ta med mig ventilatorn… Då insåg nog alla allvaret. Den har man inte på sig utan anledning.

På festen på avslutningskvällen släppte spänningen. Alla slappnade av och vi hade så kul. Egentligen var det lite sent påtänkt, alla vi som egentligen inte velat träffas ville plötsligt inte säga hej då.

En sen kväll nu på sommarlovet när de flesta var uttråkade drog jag till skolan för att träffa Vicki och Dea. Vi hade jättekul och bestämde oss för att ses dagen därpå. Dock var det bara Vicki som kunde. Hon kom hit flera dagar i rad och det tog inte lång tid förrän vi var mycket bra vänner. Bättre än vi någonsin varit.

Ett tag var hon här varje dag. Hon kände sig som hemma; gick och tog is i frysen, läxade upp mina bröder och följde med på familjeaktiviteter. Hon var som en i familjen.

Vi har blivit sjukt bra vänner denna sommaren och detta skulle jag inte vilja byta mot något annat. När vi är ifrån varandra smsar vi konstant. Jag får fina sms om att hon aldrig klarat sig utan mig, att hon är superdupermegalycklig för att det blev såhär. Hon får lika fina tillbaka.

Det är viktigt i en vänskapsrelation att kunna lyssna på varandra. Kunna vara allvarliga och prata om jobbiga saker. Finnas där för varandra. Men det är också lika viktigt att kunna skratta, skoja och göra det jobbiga lite lättare. Att skämma ut sig, skratta åt det och gå vidare.

Vi är precis allt det där. Jag älskar oss. <3

Klockan: 21:32 | Kategori: Allmänt, Tankar | 5 Kommentarer »

Det börjar bli ganska enformigt att blogga om örat. Ett öra liksom. Men har jag börjat får jag väl fortsätta, antar att i alla fall någon där ute undrar hur det går. ;)

Igår kväll hade jag riktigt ont. Jag har, inte förräns då, till och med börjat gråta av smärtorna. Löjligt kanske, men fatta vad det sprängde! Jag hade svårt för att somna, hade ont i halva huvudet också. Tydligen kan smärtan spridas så när den är kraftig. Natten var inte rolig. Gnällt mycket i sömnen, enligt pappa. Vaknat många gånger och haft jätteont, varit nära att gå upp men till slut somnat om. Jag trodde att det skulle lätta lite när vi drog bort den där saken igår, men det var enbart obehaget som försvann.

Denna natten har varit den absolut värsta. Vi var inte sena med att ringa barnakuten efter att jag vaknat, som vi kommit överrens om med sköterskan därinne igårkväll. Alex ringde och när hon från barnakuten ringde upp sa hon att vi inte alls fick komma in, detta skulle gå genom vårdcentralen. Alex förklarade om och om igen att vi varit på BARNAKUTEN i söndags och vi blev SKICKADE till ÖRON på SJUKHUSET. Men nejdå, genom vårdcentralen. Tack & adjö, ungefär. Vi blev helt stumma. Pappa ringde och fick prata med någon annan, då sa de att det var jättekonstigt, för har man påbörjat en ”behandling” därinne så är det klart att man ska fullfölja den. Pappa fixade en tid hos öron-, näsa-, hals-, och vi åkte genast.

Anmälde i vanliga receptionen, yrade runt på plan två efter mottagningen (snart kan jag HELA sjukhuset. Detta var ett av de få ställen jag inte varit på, kändes det som.), anmälde oss där, och strax därefter kallade de in mig. Hon ”dammsög” lite i örat, men det var inget skräp. Hon tyckte det såg fint ut, visst var det inflammerat, men det är det ju? menade hon på. Hon ville stoppa i en sån grej med alsolsprit igen, men då sa jag nej. Jag berättade hur senaste dygnet varit, hon blev fundersam. Man såg på henne att hon ville göra nåt, men hon visste inte vad. Hon skrev ut nya droppar (som bara är av kortison, de andra är blandade; kortison, antibiotika och svampmedicin) som jag skulle ta två gånger om dagen, de andra skulle jag ta den tredje. Hon tog en odling för att utesluta svamp och sen åkte vi.

Jag orkar inte dra alla apoteksproblem en gång till för då förlorar jag väl läsare. ;) Men jag fick medicinen i alla fall. Örat är okej så länge jag har alvedon i kroppen. När den går ur gör det fett ont. Antar att man får stå ut med detta. Slutade med brufenen igår pga att jag blev för dålig i magen.

Jag ska alldeles strax, eller i alla fall ikväll, blogga något roligare. Eller intressantare. Eller hemskare. Vem vet? Det ska i alla fall inte handla om öron.

Klockan: 18:41 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »