Jag var på smärtmottagningen igår. Nu ska Dolcontinet väck. Jag mår så bra och märker inte av det onda. Det är dags nu.

Ett snabbt nedtrappningsschema för en mycket modig Emma (som läkaren sa). Det är bäst att göra så för det funkar ju uppenbarligen inte att ta det sakta. Jag ska förklara.

Till en början hade jag 4,5 ml morgon och kväll. Vi sänkte för ett bra tag sedan (i våras?) till 4 ml morgon och kväll. Vi har försökt att sänka till 3,5 men det har aldrig gått, jag har sovit jätteoroligt på nätterna och haft ont. Och då har jag ändå inte vetat att pappa har sänkt utan han har bara gjort det.

Om tretton dagar är jag morfinfri. Om allt går som det ska. Efter det kan jag ha abstinensbesvär i 5-6 veckor. Feber, frossa, mycket ont i höfterna, vara grinig och det värsta av allt; ha kryp i benen. Det är verkligen det värsta jag varit med om. Under min hemska månad på IVA var krypet i benen det allra värsta. Jag sa det då och jag håller fast vid det. Smärta kan man behandla, smärta kan man stå ut med. Smärta är bara smärta, och det är de så bra på att fixa. Men kryp i benen är värre. Jag är så rädd, jag är verkligen rädd för att få kryp i benen.

Men jag ska vara den där modiga Emman. Jag ska fixa det. Jag har en jobbig tid framför mig, men kanske lyckan över mitt nya liv kan få mig motiverad. För ja, det är som att jag har ett nytt liv. Lyckan lyser om mig i skolan och alla tycker jag är konstig som är så glad över att vara där. Egentligen är jag bara lycklig för att ha funnit en gemenskap.