Detta kan tyckas låta konstigt. Då får det väl göra det då.
Den värsta tiden i mitt liv var efter ryggoperationen, på IVA med oerhört mycket abstinens som yttrade sig i kryp i benen. Det värsta av allt var krypet – det onda efter det stora operationen gick inte att jämföra med.
I onsdags kväll, innan vi rört Dolcontindosen på kvällen, kunde jag inte sova. Jag var hemma kvart i nio efter en heldag inne i stan med underbara vänner och bio, och tror inte att jag riktigt hunnit varva ner. Det kröp i benen och jag kände paniken stiga – jag måste sova, jag måste sova. Tänk om jag sedan, om några dagar, får abstinens av nedtrappningen också? Jag hörde läkarens ord om modig Emma, tuffa veckor, att stå ut, i mitt huvud om och om igen. Jag kanske bara inbillade mig? Jag låg vaken flera timmar, panikslagen.
Tänk om det skulle bli som då? I mina förtvivlade försök att lugna mina tankebanor tänkte jag om och om igen på läkaren som sa att 4 mg bara var en pyttedos. Dock är sista steget det svåraste, då jag inte har något morfin alls i kroppen. Den dagen skulle jag få kämpa extra mycket, sa hon.
Jag somnade efter mycket om och men, hemska tankar och panik. När jag äntligen fokuserade på annat. Jag vände varje gång innan Emelies klocka hann ringa, men förutom det hade jag sovit gott.
Jag var rädd igår, jag var rädd att jag skulle känna något. Men nej, jag somnade gott och har sovit hela natten. Idag känns benen helt okej och jag känner inte av abstinensen någonstans.
Detta krypet jag hade för ett par dagar sedan har inget med abstinensen att göra, utan påminde mig bara om hur det var och hur det kanske blir eftersom min rädsla för det är så stor. Jag tror att det var lite hjärnspöken som fick det att krypa i benen, faktiskt. Tänk vad mycket som hjärnan styr, helt omedvetet, pga våra tankar…
Klockan: 19:09 | Kategori: Allmänt, Tankar | 4 Kommentarer »
Jaha, så jobbigt det låter. // Moa.
Du kan ringa så kan jag snacka bort det :P När som varsom :)
Hej / Ja nog styr hjärnan mer i kroppen en vad man själv tror att den gör. Du vet hur jobbigt det var innan i våras när ”jobbiga” dagen närmade sig. Men den gick bra den med när den kom. Det kommer säkert bli lika bra det här med om inte bättre. DU klarar det Emmis för man klarar mer en vad man tror. Försök och fokusera tankarna på något trevligt även om det känns svårt. Nu är du framme vid ta ett rejält stort steg mot: Friheten. Hoppas att Du får sova rigtig gott / Natti natti
Jah, kroppen är ett märkligt fenomen…
Stooor kraam till dig!