Hallo Hallo Heej.
Det är jag som är den välkända (i alla fall i mina drömmar) Vicki. Jag har äran att kalla mig Emmas vän, har du det? Om inte, så tycker jag faktiskt synd om dig, du har ingen aning om vad du missar.
Just nu sitter vi och lyssnar på The Gardens Tale, och tänker tillbaka på sommaren. Man inser liksom inte hur kul någonting var förrän det är ett minne.
Det är det jag kommer minnas från sommaren 2008. Att sitta på Emmas golv med en gitarr, spela The Gardens Tale och äta sombreros. Det var riktigt sommar det, det kvittade liksom att solen inte sken där ute, för vi hade så kul där inne.
Det var det det.
Ha! Vet ni när jag träffade Emma för första gången? Inte? Nej, men då är vi två. Eller kanske tre. För jag och Emma minns inte heller. Vi var för små helt enkelt. Första klass. Vi antar att det första mötet var mitt emellan de två fritidshemmen Solen och Lilla Björn i det som då kallades Snicken. Jag minns däremot vad vi brukade göra här hos Emma när vi var små. Vi körde runt med min docka i Emmas manuella rullstol. Skrek och hade oss. Nu när jag tänker tillbaka tycker jag nog synd om Emmas föräldrar som fick stå ut med våra bus. Toapapper i hela Emmas rum, vi fick för oss att dockan brutit armen. Ja, gud..
Jaha. Det var en liten historialektion för er där. Var väl kul att veta?
Nej, men nu ska jag vara lite allvarlig (det händer inte ofta kan jag meddela). Emma är en underbar människa, på riktigt. Hon.. Liksom.. Är så jävla bra helt enkelt.
Jag fick frågan en gång. ”Varför umgås du med handikappade?” Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag ser ingen skillnad. Det är väl insidan som räknas? Och jag kan ju ärligt säga att när jag var fem år gammal tänkte jag inte det minsta på att Emma inte kunde gå. Det var väl inget märkvärdigt med det? Och det är det fortfarande inte. Hon är Emma. Med eller utan fungerande ben är hon Emma. Jag tänkte inte på att hon satt i en rullstol när jag var fem och jag gör inte det nu heller. Men alla är ju olika. Jag har växt upp med Emma och det är kanske därför jag inte tycker det är något märkvärdigt, det är kanske därför jag aldrig funderat över att handikappade är annorlunda egentligen.
Nej, nu känns det som att jag varit djup och allvarlig för flera år framöver. Såhär kan vi ju inte fortsätta. Egentligen var ju allt jag ville säga att Emma är underbar som vän och som människa.
Det var allt för mig, tack och hej.
Klockan: 14:35 | Kategori: Allmänt, Övrigt, Tankar | 4 Kommentarer »
Jag gissar på att jag har mej äran att kalla mej emmas minst lika bra vän.
Stackars dina föräldrar emma XD
“Varför umgås du med handikappade?”
Om fler skulle tänka som vicki så skulle inte vi vara diskriminerade iallafall. Hur kan man vara kompis med ett gäng skåningar? :P
Vakkert brev og jeg tipper at jeg kan kalle meg heldig bare av å ”kjenne” Emma her på internett.
Kooos
Kul att ha dig Emma som vän och kompis på nätet. Kram Moa.
Så fina vänner ska man vara rädd om! //Anna