Foto: Sandra Lundin.
Den dagen var ganska bra trots omständigheterna. Lördags, Åkepromenad. Detta är på Östergatan, den innan man svänger in till Apelvägen. Frihet. Titanic, typ. Med Lisebergsparaply där det står; ”även om inte solen skiner finns här bara glada miner” eller nåt liknande. Haha.

Foto: Viktoria Johansson.
Åke, kära Åke! Kan en gris vara het så är Åke het. Ha! Han är mångas idol i alla fall! ;)

Foto: Viktoria Johansson.
Mitt öga.

Foto: Sandra Lundin.
Vi! <3

På vägen till Åke ringer Alex och då tar man högtalartelefon och pratar obehindrat i skogen. ;)

Fler bilder kommer sen, jag har skickat upp på servern så jag kan lägga upp dem i Lund. ;)

Vi åker ungefär halv ett, ska vara där två. Det är dock ingen brådska, vi har nog aldrig fått vårt rum före tre. Att sitta i det allrummet är inte jättekul. Jag ligger liksom på en lungavdelning kallad Lungdivisionen. Där ligger till 98% bara gamlingar som är allvarligt sjuka. I korridorerna hör man bara snack om strålbehandling, sövningar och liknande. Usch. Jag känner mig till och med mer hemma på lekterapin. Dit flyr jag, där finns i alla fall nåt att titta på eller nåt att göra. På tisdagarna brukar det vara ungdomskvällar, så om jag blir kvar går jag ju givetvis dit då.

Idag kommer jag vara fast på avdelningen i princip. När vi kommer dit kommer en sjuksköterska skriva in oss, fixa telefon om vi vill och gå igenom de där vanliga frågorna: ”Har du vårdats på ett annat sjukhus det senaste halvåret? Har du varit utomlands? Får vi säga att du är här om någon ringer?”. Nej. Nej. Ja. Alltid samma svar. :) Sen kommer sjukgymnasten Anne som gör spirometri på mig, samt snackar igenom hur det är med lungorna (men vi snackar alltid mest om sången, haha, för de vill ju uppmuntra mig till att sjunga eftersom det är kanon för andningen). Efter det kommer Olle, fråga mig inte vad han är för det vet jag inte, men han riggar upp all mätutrustning och mäter hur långa banden ska vara. Jag har alltså ett band under armarna typ, på bröstkorgen. Sen har jag ett på magen med en liten dosa på som känner av vilken sida jag ligger på. Jag har en mätare precis under halsen som mäter koldioxidhalten i blodet. Och sist men inte minst har jag en saturationsmätare (som aldrig sitter som den ska!) på fingret. Förut, innan jag fick ventilatorn, fick jag även ha en grimma för att de skulle veta om jag andades med näsan eller munnen.

Ja, och efter att Olle varit där kommer läkaren och gör en allmän bedömning av mig typ. Efter det är jag ledig!

Något som är lite kul är att det nästan alltid är pyttipanna när vi är där. Dock brukar det vara torsdagar, men ändå.

Dessa Lundbesöken är rätt mysiga när jag vet att jag sover bra om nätterna. Det gör jag inte nu. Jag vänder, det kryper i benen. Är jag inte slemmig i lungorna är jag slemmig i halsen. Är jag för varm eller för kall blir jag jätteorolig och vänder var femte minut. Och detta är i min egen vattensäng! Nu ska jag sova på sjukhuset. På annan madrass (dock min gamla tempurmadrass, men ändå), med en massa sladdar. Plus mina egna slangar såklart; ventilatorn och maten. Men, man ska inte ta ut något i förskott. Pappa får väl köra slut på mig ordentligt, ha värsta pingisturneringen i Ljusgården eller något. Haha! Det löser sig.

Jag älskar BUS. Jag hatar min avdelning. Jag hade så gärna velat ligga på BUS istället! Tur att man kan gå dit. Kanske träffar någon jag känner igen från någon blogg? Skulle varit kul. :)

Nu tycker jag att jag svamlat alldeles för mycket, men jag har Lovisaabstinens! Hon saknar mig och jag saknar henne. Just nu borde jag sitta i matsalen, äta äcklig mat och fnissa åt kärleken som yr där. Snacka med alla trevliga elever, krama Lovisa med våra nervöskramar. Trösta genom att föreslå att simma hem. Åh!

Men, dessa dagarna är mina och pappas. :) <3

Klockan: 11:30 | Kategori: Allmänt, foto | 7 Kommentarer »