Hahaha. Jag är bäst! ^^

Kom ner till Lund strax innan två, tog med vana hissen i stora hisscentrum till våning 6. Gick in på avdelningen ”Lungspecialisterna avd. 1″ och satte oss som vanligt i allrummet. Jag mindes vårt förra besök som om det vore igår, enda skillnaden var att de hade bytt plats på ett matbord och sofforna. Det var i princip det enda som skiljde avdelningen från vad den var förr.

Det enda jag inte var van vid i sjukhusmiljön är att inte varenda en i personalen känner mig. Att vissa kommer fram, tar i hand och säger: ”Är det Emma? Välkommen.” är jag inte van vid. På CSK låter det snarare: ”Men hej, Emma! Är du här nu igen? Hur mår du nu för tiden? Har du spelat in någon ny skiva?”.

Det kändes dock inte likadant som tidigare. Det var ju massa sjuka människor där? Gubbar mellan 90 och döden, som hostar, får sprutor, snackar morfin och stesolid. Och där satt.. ehm.. lilla jag? Frisk som en nötkärna och rastlös. Vad fanns att göra? Jo, en tv! :P

Vi fick som vanligt inte rum direkt, utan fick vänta ett par timmar i korridoren. Det är då man hör som mest, liksom. Usch, vad det är jobbigt att höra snack om dödssjuka hela tiden!

Anne kom så jag fick åka på en blåsning som vanligt. ;) Spirometri, kanske vi ska säga. För ungefär två år sedan, jag tror det var innan jag fick ventilatorn, blåste jag 0,4 liter. I januari/februari i år blåste jag 0,5 liter och glädjen var stor. Vi hade inte tänkt på att det kunde förbättras! Men, denna gången då? Jag låg ner och blåste, kanske har jag gjort det tidigare också men jag minns inte. Hon tittade länge och allvarligt på maskinen och jag såg orden ”JAG ÄR SÄMRE” framför ögonen. Inom loppet av några sekunder, som kändes betydligt längre, sa hon något i stil med: ”Nja, eftersom jag är sträng kan jag inte säga att det är riktigt 0,6, så vi säger 0,55. Vill du prova en gång till?”. Givetvis gjorde jag det, men dessvärre med samma resultat. Pappa såg att det visst skulle vara möjligt att nå 0,6-strecket och tog masken och sa att vi provar! Visst gjorde vi det och det funkade. Jag blåste 0,6 liter!

Om man jämför med en tjej i min ålder som har 3-4,5 liter (Vicki har 3,6 upplyser hon mig om) så är det ju väldigt lite, men med tanke på hur liten min kropp är så är det fullt tillräckligt. Det är ju inte så mycket att syresätta liksom. :P Däremot är det ju jobbigt när det är slemmigt eftersom pyttelite lätt kan täcka upp stor del av lungan, haha. Men, det är ju en KLAR förbättring och ingen är lyckligare än jag (& pappas & assistenternas ryggar, haha).

På den där host-/huffsaken blåste jag 130. För er kanske det bara är en siffra, men jag skriver ju lite för min egen skull också. Daniel blåser över 500, om ni vill ha något att jämföra med..

Jag och pappa bestämde oss rätt snabbt för att ta bilen till NOVA Lund så fort vi var klara med allt formellt. Vad ska man göra en hel kväll på USIL liksom? :P

På NOVA köpte jag present till Vicki, plus en bok som verkar mycket intressant. ”Pappa utan barn” heter den. Kommer nog känna igen mig i vissa situationer, kan ju liksom det där om vårdnadstvister nu. Dock inte på samma vis, men ändå.

Efter att ha gått runt där ett par timmar och fått i oss mat på McDonalds, det enda matstället som inte liknade en flygplats på NOVA, åkte vi tillbaka till sjukhuset. Tur som vi hade kom vi in genom BUS, trots att det egentligen var stängt. Jag trodde jag skulle hinna bli jätteuttråkad på kvällen eftersom det inte alls fanns möjlighet till internet(?) men jag gjorde matteläxa och läste en del. :)

Och gissa vem som jobbade natten där? Jo, såklart han som startade brandlarmet där förrförra gången. Sist vi var där berättade vi nämligen för honom att gången innan hade brandlarmet gått. Då sa han: ”ah, var det då jag poppade popcorn?”. Haha, fatta att det var kul! :P Och igår när han presenterade sig sa han bara ungefär: ”ja, du känner igen mig va?”. Haha, ja! Det gör jag!

Sov ganska okej i natt, hade ju med min tempurmadrass. Något bättre än utan, men inget slår min vattensäng. ;) Dock lossnade koldioxidmätaren någon gång så de var inne och pillade på den, men jag somnade om ganska snabbt. Klockan sex (antar jag, kollade inte men det brukar vara så) kom de in och plockade av mig allt, sen somnade jag om och sov till nio. Skönt, men hade ändå ont i huvudet för jag var så trött.

Lite innan tio kom läkaren, som jag aldrig träffat innan, och berättade om registreringen. För er som inte vet ska jag berätta lite ni behöver veta först.

Jag fick ventilator i februari 2007. Efter det har jag använt den varje natt, och jag kan inte sova utan. Nu i januari/februari var den för lågt inställd på tryck och längd på andetag, så de ändrade och jag fick ny tid i mars för att se så att allt stämde. Den tiden blev uppskjuten och det har inte blivit av förrän nu. Dessutom fick jag byta ventilator då den andra inte alls lydde, men denna har känts bra.

I alla fall, registreringen var finfin. Det var kanon, inte mycket att klaga på. Sist var koldioxidhalten väldigt hög, men det var utan anmärkning nu. Inget alls att klaga på. De ville nästan sänka trycket, men kom överrens om att köra på bara. :)

Kändes jättebra att höra, vi behöver inte alls oroa oss för andningen. Kanon! :D

Vi fick alltså åka hem, rätt tidigt också. Fick lite reservdelar till masken (välbehövligt) och fick snacka med en annan sjukgymnast om ny större mask till PEP-masken, för den har jag ju haft sedan jag var 3-4 år eller något, haha. :P

Vid halv elva satt vi i bilen. Jag beklagade mig över att missa tingsrättsbesöket med paletten (skolan) efter lunch och snäll som pappa var lämnade han av mig där. :) Jag ringde Lovisa som blev helt överlycklig över att få träffa mig idag istället för i övermorgon och den glädjen jag möttes av på Korridoren var underbar. :) Hon hade funderat över hur hon skulle klara sig utan mig (och Alex). Och sen kom vi dit, två dagar innan beräknat! Tänk att man kan betyda så mycket för någon?

Efter att de andra kastat i sig lite lunch begav vi oss till tingsrätten. Det var en huvudförhandling om misshandel och ringa narkotikabrott. Dock kom inte vittnet så allt blev inte avslutat. Vi satt där i två timmar. Det var intressant, lite jobbigt att det tog så lång tid men det var helt okej.

Det där med tingsrätt har jag ju hört talas om tidigare om man säger så. I ett helt år var det enda som kretsade runt oss advokater, tingsrätt, vårdnad, bodelning, m.m. Jag har lärt mig liksom. Jag vet hur det är, jag vet hur det kan vara. Jag vet vilken sal mina föräldrar satt i. För ja, de har varit där. Den gången det inte hände något och den gången pappa faktiskt fick ensam vårdnad om mig interimistiskt (som sedan övergick från interimistiskt till permanent).

Det har varit händelserika dagar & jag är trött. Men jag klagar inte. Inte än. Inte förrän jag sitter där i den tråkiga huvudbyggnaden imorgon. Tacka vet jag Korridoren! :P

Klockan: 19:41 | Kategori: Allmänt | 5 Kommentarer »