Vad tänker jag när…?

…jag ser ett par jättesnygga skor? Är de rymliga?
…jag ska hem till en vän? Har de trappor in? Trösklar? Hur är toaletten?
…jag ska resa iväg? Är det anpassat överallt? Vilka assistenter vill och kan följa med? Hur ska jag få med mig all sondmat och alla hjälpmedel?
…jag ska vara med en kompis som jag inte känner jätteväl? Hur ska jag förklara allt (sondmaten, hur jag sitter, ventilatorn, alla hjälpmedel, assistenterna, osv)?
…jag vill gå en lång promenad? Orkar jag? Det är inte själva körandet som är jobbigt utan påklädning och att det inte är jämn mark. Är det gräs eller grus kan jag flyga runt ordentligt i stolen.
…jag går på stan? Där är det trappor, där är det trappor.. Men oj! Där kommer jag in! Jaha.. det var bara apoteket.. (Haha. Men så kan det vara.)
…jag blir bjuden på en fest? Vem kan assistera? Hur löser vi det med skjuts? Assistentbyten? Trappor? Toalettbesök?
…min familj ska åka iväg en kväll? Vem kan assistera?
…jag ska träffa en vän som sitter i rullstol? Vad skönt.. denne förstår förhoppningsvis.

Jag tänker givetvis massa andra saker också, detta är ju inte det enda jag tänker. Dock oftast det första. Det SKA vara tillgängligt överallt i samhället inom snar framtid (2010?), men det kommer aldrig bli färdigt tills dess. Och, fördomar finns vare sig man vill det eller inte. Det ÄR så. Det finns en lag på att personlig assistans, men det är ofta man får fixa och trixa för att ens få ihop vardagen. Jag är lyckligt lottad som har så bra och flexibla assistenter som jag har, men det händer ändå ganska ofta att det kör ihop sig och så har det alltid varit.

Jag tycker ni ska läsa detta som Jessma skrivit.

Klockan: 17:17 | Kategori: Allmänt, Tankar | 3 Kommentarer »