Minns ni när man var liten och det närmade sig jul? Det var allt man kunde tänka på. Tänk att få träffa den riktiga tomten, liksom! Det är ju häftigt! Och att få massa leksaker och äta godis hela dagarna – kan det bli bättre?

Just den förväntansfulla känslan har jag inte kvar längre, av förståeliga skäl. Tomten är inte min favorit i detta universum, leksaker är inte min grej. Jag har växt ifrån det. Helt naturligt.

Eddie är fortfarande där. Han springer runt och snackar om julklappar och leksaker och tomten och allt vad gäller julen. Mest aktuellt är leksakskatalogen från BR. I den finns nämligen Den Perfekta Julklappen. En radiostyrd bil vid namn ”Projekt 66″. Han springer runt med katalogen dygnet runt och jag har lovat att hälsa tomten om jag träffar honom att Eddie vill ha den. 

- Jag tänker ALDRIG gå någonstans utan den här! utbrister Eddie och syftar på leksakskatalogen. Strunt i alla andra julklappar, bara jag får den är jag nöjd! Åh, vad jag vill ha den!

Med tanke på allt surr om den där radiostyrda bilen kan jag tänka mig att den ligger förvarad i garderoben nu… Eller, jag menar, tomtens stora säck.

Saken är den att jag inte längre letar och trånar efter den förväntansfulla känslan man hade som barn. Jag upplever den hos Eddie. När jag ser hans strålande ansikte, får hans underbara kramar, och utan ett ord vet jag att jag betyder jättemycket för honom. Sånt gör mig lycklig. Han gör mig lycklig. 

Klockan: 20:38 | Kategori: Allmänt, Tankar | 3 Kommentarer »