(Och jag slutar härmed att ha punkt i rubriker, det har vi lärt oss att man inte ska ha!)

Detta blir ett jag-kräker-av-mig-inlägg. 

Jag vill inte mer nu. Det räcker. Sluta. Det är inte kul längre. Jag har levt ett svagt liv vad jag ska. Jag vet hur det är nu. Jag vill prova något annat. Jag vill prova att leva i en normalstark kropp. Och min själ är så stark att den förmodligen vägrat lämna den starka kroppen då. Jag vet, jag vet. Starka kroppar har också problem. Men, jag kan i alla fall få lite ombyte. Lite… annorlunda perspektiv.

Jag vill känna någon gång: ”yes, jag orkar, på riktigt!” och verkligen sprudla av energi som ett litet barn. På insidan gör jag det, nästan varje dag. På insidan dansar jag. Utsidan sviker. Den sviker så enormt. Den vill inte som jag vill. Den faller i bitar och det är min uppgift att se till att alla samlas ihop igen. Och för varje kroppslig del som faller, faller en del på insidan medan en annan del på insidan bara växer sig starkare. 

Det är inte ofta jag gnäller på att min kropp är sjuk. Ja, den är sjuk. Idag tycker jag att den är sjuk. Den ska inte bete sig så. Jag är inte sjuk. Jag är inte svag. Min kropp är inte Emma! Jag syns inte någonstans. Eller jo, det enda stället jag syns är via mina ord. Mina ord beskriver mig. Mina ord är jag. Inte mina muskler.

Klockan: 20:36 | Kategori: Allmänt, Tankar | 5 Kommentarer »