Dagen, eller i alla fall förmiddagen, har jag spenderat med bloggar. Nya bloggar. Jag bestämde mig för att hitta nya favoriter, nya att följa. Som alltid hamnade jag på sjukdomar hos barn och då främst cancer.

Jag läste om en tjej som jag tror är ett år äldre än mig. Hon förlorade sin då elvaåriga lillebror i cancer förra påsken. Hennes kärlek till brodern var så stor att det inte går att beskriva. Allt hon gjorde för honom, det är helt otroligt. 

Ett barn dog. Många barn dör. Det är bara ytterst få man läser om. Barn dör. Människor dör. Hela tiden. Alltid. Vinter, vår, sommar och höst. På nittonhundratalet och på tjugohundratalet. Det är lika hemskt varje gång. 

De som bloggar ofta och som man följer kommer man extra nära, känns det som, även om man inte fört en dialog en enda gång. Man tar åt sig. 

Jag fick en tankeställare idag. Jo, jag har läst liknande bloggar innan, jo, jag vet hur barncancer yttrar sig, jo, jag vet att man ska ta tillvara på det man har för nej, man vet aldrig vad som händer. Det där är inga nyheter för mig. Ändå kände jag en enorm lycka över allt jag har, samtidigt som jag kände sorgen över bloggens innehåll givetvis. 

När Eddie kom hem från skolan var jag inte sen med att tala om hur mycket jag älskar honom.

Vi är väldigt öppna i denna familjen, eller åtminstone jag mot alla andra. Jag säger “jag älskar dig” till de jag älskar många gånger om dagen. Säger jag inte det innan jag somnar kan jag inte sova. Speciellt om det gäller pappa. Har jag glömt att säga det till honom måste jag skicka ett sms. Jag måste somna med vetskapen att han vet hur älskad han är.

Jag kommer aldrig kunna visa hur ofantligt högt älskade de är; min familj och mina bästa vänner. Aldrig någonsin. Jag kan inte göra mer än att tala om för dem hur mycket de betyder.

Utan mina vänner och min familj hade mitt liv inte varit värt att leva. Skulle pappa eller något syskon eller någon av mina bästa vänner försvinna skulle jag också göra det. Eller åtminstone vilja. De får mig att fortsätta kämpa när det är som tuffast, de får mig att känna livsglädje och de får mig att le leenden som kommer från hjärtat. De får mig att vara jag. Och vad är ett liv utan sig själv? Absolut ingenting.

Eddie kom in här för en stund sedan. Jag sa något i stil med: “Eddie. Jag älskar dig jättemycket. Det vet du, va? Vi kan ju aldrig veta hur framtiden ser ut, men om vi inte träffas om jättemånga år så vill jag att du ska komma ihåg att jag älskar dig oavsett vad som händer. Tror du att du kan komma ihåg det?”

Jag hoppas att jag räcker till. Jag gör allt, precis allt, för dem jag älskar. Och ni vet vilka ni är.