I många situationer måste jag ta beslut. Som alla andra människor, givetvis. Ibland måste jag ta mer avgörande beslut. Stora beslut. Beslut som kommer påverka mitt liv väldigt mycket.
Jag önskar att någon kunde hoppa in i min kropp, tillfälligt, och bara känna hur det är. Så jag slipper vara ensam om känslan. Det finns många i liknande situationer, men det finns ingen som någonsin kommer veta hur jag känner det. Jag får stöttning och hjälp på alla möjliga vis, men det är ändå jag som måste ta det slutgiltiga beslutet, för det är bara jag som vet hur det känns.
Det kan vara allt ifrån hur jag vill att mina stolar ska vara byggda för att jag ska sitta som bäst, till när det är dags att åka in till sjukhuset. Många kan säga att “jag tycker att du ska sitta så här” eller “du ska åka in när du mår si eller så” men i slutändan är det ändå alltid “gör vad som känns bäst för dig”.
Jag önskar att jag inte var ensam. Jag vet inte alltid bäst.
Å du… du ska veta att det inte är så lätt att välja som förälder heller. Jag väljer att inte stretcha somliga delar fast någon sagt att jag ska. Jag väljer att inte låta gjuta en ortos fast någon säger att jag ska. Jag tar en massa val kring Ks kropp som jag inte riktigt vet vad de innebär på lång sikt eftersom kroppens status beror på så ändligt många faktorer. Jag väljer ut ett par delar som jag satsar allt på och en hel del som jag sedan skiter i. Det är svårt att veta om jag väljer rätt. Det är svårt att veta om K kommer tycka att jag väljer rätt.
Somliga av dina val förstår jag ur den aspekten. Somliga förstår du mig i av samma skäl.