Det har jag fått höra ett antal gånger idag.
Efter den jobbiga morgonen med taxin där jag fick kämpa för att få upp hostan och de envisa tre timmarna det blev sammanlagt trodde jag att jag upplevt dagens värsta.
Inför knappbytet var jag ganska nervös, men inte lika nervös som vanligt. Hade fullt upp hela dagen ju, först hostan, sen prov, sen mat, sen fika på Fenix (weey, Alex gjorde bort sig som vanligt XD) och sen knappbytet. De femton minuterna jag fick vänta hann jag dock bli lite nervös, men var ganska lugn trots allt. När det var dags satt Alex och viftade med händerna, så som jag brukar göra när jag är nervös. Hon fick göra det åt mig ju. ;)
Ut skulle knappen, men det var segt. Skrek dock inte så mycket denna gången för det gjorde faktiskt inte så ont, men jag har fått riktig fobi mot den där dra-i-knappen-känslan. Inte så konstigt visserligen, men hur mycket jag än försöker kan jag inte släppa det. Snurra den och så är ingen fara, men så fort man drar i den får jag panik. I alla fall, den nya knappen slank in lättare än föregående gånger och utan att det gjorde ont, bara obehagskänsla där också.
Knappen var inte jättefin direkt, men det hade jag inte väntat mig. En lång penicillinkur och lång sjukperiod. Eller lång och lång, men lång för denna knappens levnadstid.
De första orden jag säger efter varje knappbyte när jag pustat ut sades även idag: ”Yes, nu är det två månader till nästa!” och så log jag ett väldigt lättat leende. :D
Vägde mig också. 34,7. Alltså 1,4 kg på elva veckor. Great! :D
Dock slutade inte hemskheterna där. Nej, det har faktiskt varit en riktigt påfrestande dag.
Från hab direkt till Söderport och hoppa in mitt i engelskan. Jovisst. Jobba på, göra test.. Gick nog bra tror jag. Snackade böcker vi läste på högstadiet med läraren på rasten och sen övergick det till svenska; i min mening MYCKET bättre än engelska!
Jag fick genast två tjocka läroböcker och en plastficka med massa beskrivningar om vad jag ska plugga på. Vi läser ju egentligen Svenska A på två år, men eftersom jag vill börja i storklass till hösten måste jag klara av det denna terminen. Så alltså, jag har läst i RGs tempo fram till nu, och ska nu jobba med allt som mina klasskompisar gör denna terminen plus allt de ska göra nästa år. Det kommer bli tufft, men eftersom jag i alla fall tycker en del är kul kommer jag fixa det. Svenska är något jag vet att jag kan vara duktig i om jag verkligen vill, och då känns det lättare att kämpa för att nå sitt mål.
När vi började svenskan kände jag hur något kittlade i halsen, det kan bli så för mig ibland eftersom jag inte alltid sväljer redigt. Harklade mig lite men det envisades. Det som jag egentligen visste från början men som jag innerligt hoppades på att jag skulle slippa efter denna jobbiga dag inträffade; jag började hosta. Och jag fortsatte. Fortsatte. Och fortsatte. Insåg efter en halvtimme, då jag mellan varven hade hunnit skriva två rader text, att det inte var lönt att sitta kvar och störa i klassrummet. Jag packade ihop och frågade om jag fick gå och det fick jag. Satt i korridoren på Söderport en halvtimme innan taxin kom, hostade oavbrutet. Människor glodde, sa Alex. Jag sa bara något i stil med att om de finner det intressant i att glo när jag hostar så låt dem glo. Jag bryr mig inte.
Taxin kom, till sist. Kändes som en evighet, men den var nog i tid. På vägen kunde ju Alex knappt hosta mig, jag tror hon reste sig två gånger och försökte men det var ju jättesvårt när bussen körde och hostan var så störd som den var. Det var liksom inte så löst att det bubblade upp, men det var evighetshosta som aldrig gick att få upp, trots att den inte var jättetorr. Trodde nästan seriöst att min sista dag var kommen, kände hur lungorna allt mer fylldes av denna hemska slemhosta… Kom hem i rättan tid och hostade. Hostade. Och hostade. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle göra. Helt slut över att ha gått upp tidigt, hostat extra länge imorse, knappbytet som tog på krafterna och nu detta. Jag kämpade för att få luft, men den jobbiga hostan fortsatte. Tre timmar. Då bestämde jag mig för att inhalera – det fick bära eller brista. Ett host efter det och sedan har jag inte sett röken av det äcklet. Wow! Bricanyl är grejen! :D
Efter lite fint besök från Vicki, som cyklade till Prima och köpte görkor till sin vän med knäpp hosta, lite mobilpyssel, lite läxa och bildfix så sitter jag här. Och bloggar. Återigen. Mina armar är trötta nu, detta blev nog ett långt inlägg.
Klockan: 20:23 | Kategori: Allmänt | 4 Kommentarer »