Jag vaknar. Slår upp ögonen, ser sondmatsväskan hänga ovanför min säng. Jag slumrar till. När jag vaknar på nytt hör jag assistenter i rummet bredvid, de planerar hur de ska jobba framöver. Jag behöver flytta min arm och jag tar i med all min kraft, men lyckas bara flytta den en centimeter. Jag är för trött för att ropa på någon. Jag stänger ögonen igen och känner hur en maskin stötvis trycker ner luft i mina lungor för att jag ska kunna andas. Det susande ljudet är sövande och jag somnar igen.

Ett par minuter ur mitt liv. Ett par minuter ur mitt liv som annorlunda.