…är inte självklart. Jag har förstått det nu.

Jag har nog inte berättat det här i bloggen, det har varit för jobbigt.

Jag har fått problem med att äta.

Att tugga går rätt okej, men det är lite svårt att få in maten i munnen eftersom jag knappt kan gapa. Vi stretchar ju gapet så gott det går, men jag får så fort ont att det inte går.. Alltså är det inte mycket träning där. Tugga går bra, så länge det inte är jättesegt kött och jag äter mycket. Men det är ju rätt naturligt, och så har jag haft det länge.

Det är jobbigt att svälja. Jag måste ha smör eller sås på maten för att orka svälja, och även då får jag ta i ända från tårna emellanåt för att få ner maten. Även om jag dricker är det precis som att det inte vill förbi i halsen liksom.

När jag har ätit klart är jag slemmig i halsen och harklig i flera timmar säkert. Jag kanske börjar aspirera? Det känns inte riktigt som det är så, men det känns som att maten länge ligger på gränsen mellan mat- och luftstrupe och inte vill bestämma sig, och att jag får kämpa mot det någon timme för att det ska hitta sitt rätta hem. Matstrupen, givetvis.

Det är jättejobbigt för mig att äta. Men det skulle vara ännu jobbigare att inte äta. Jag älskar måltid; jag älskar mat och jag älskar det sociala som blir vid en matsituation. Jag vill verkligen inte förlora den biten, då känns det som att jag nästan förlorat allt…

Pappa pratade med min läkare igår, han lämnade ett meddelande och hon ringde upp snabbt. Jag trodde pappa skojade när han sa det, men nej, det var sant. Hon är annars känd för den som inte hör av sig. Hon sa något i stil med att det är vanligt att man sätter i halsen. Då fick ju pappa förklara att jag faktiskt nästan aldrig sätter i halsen, men att det är sväljandet och det som är problemet. Hon sa att hon skulle kontakta logopeden på 47:an (skolans habilitering) och så skulle jag få träffa henne. Hon erbjöd oss också sväljröntgen i Malmö, men de kom överrens om att avvakta med den och bara träffa logopeden till en början.

Jag stötte på logopeden imorse på 47:an, jag vet vem hon är sedan tidigare då hon lärde mig om bliss och då hon varit lite insatt i min tandreglering, så jag berättade för henne och sa att läkaren skulle ringa. Hon tyckte det var bra att jag berättade för henne, men hon sa också att en sådan röntgen visar jättemycket och att det kanske inte går att göra så mycket om vi inte gör den. Så hon skulle berätta för läkaren att vi ville göra den, och då ska jag kanske få träffa en jättebra logoped i Malmö, där röntgen görs, som var specialiserad på just svalg.

Och i och med detta är jag nu invigd i habiliteringens alla yrkeskategorier. Tror jag.

Välkommen, logopedvärld. Välkommen, sväljproblemsutredning. Välkommen, ännu en kamp om maten.