Bloggpaus på Emmixen igår. Kände helt enkelt inte för det. Och nu när jag tänker efter så hade jag faktiskt ingen dator heller, haha! Den segade jättemycket i fredags och den har varit som en egen individ (tänker på ventilatorhistorien i PC-variant!) ganska länge, när jag tänker efter. Den har sina dåliga sidor, men jag har lärt mig att hantera dem. Dock blev jag trött på det, och jag lät pappa ta den med sig till jobbet igår. Jag måste ha varit trött, jag släpper inte min dator i första taget! Han jobbade med den hela dagen på jobbet och sen stod den här och jobbade ända tills typ 20 igårkväll med diverse grejer. Det som var lite ledsamt är att den beter sig exakt likadant - om inte värre. Glad att jag backupat allt, pappa får väl installera om alltihopa. Tack, tack, tack, för min externa hårddisk!

Datorn funkar ju. Men allt går i slowmotion. Jag får panik. Andas, Emma, andas. Och jag kommer återigen att tänka på ventilatorn. Den där historien har etsat sig fast som en mardröm i mitt huvud och jag vågar inte tänka på vad som kan hända i Umeå. Tänk om den strejkar? Inte skickar de en taxi från Lund till Umeå, bara så där! Det kanske löser sig med kontakt med andra sjukhus visserligen, men tänk om det hade varit utomlands? Hallå? Skulle jag inte få andas då eller? Jag tror vi får kolla upp det där. I alla fall om Umeå.

Förresten, jag tror jag har glömt att berätta att jag bytte knapp i onsdags. Det har jag, va? Jag var sjukt rädd innan, verkligen rädd! Dels eftersom jag hade ont, dels eftersom jag tagit Ciproxin (den tjockaste och dummaste penicillinen mot knappen). Till och med sjuksköterskan verkade lite inne på mitt spår, men visade sig givetvis inte rädd. Det gör inte de som bara jobbar. Vi däremot, jag och Alex, vi var rädda! Hör och häpna, det var det lättaste knappbytet på länge! Jag tror inte ens att det hann göra ont. Sätt på Xylocainen lite tidigare nästa gång också, kom ihåg. Och var rädd, det har varit då det har gått som bäst. Tro inte för mycket. Lyckan är större när det väl går bra då. Jag hade till och med förtjänat en cookie, tyckte vi, så det gick vi och köpte så där en onsdagsförmiddag.

Om två veckor är vi i Umeå. Jisses. Tiden går snabbt.

Idag har jag gjort läxor från elva till halv fyra, med paus för dum-i-huvudet-knapp-som-läcker-järnet. Den var verkligen helt sjuk idag. Men efter en omkuffning och lite grejer under knappen (så att knappen åker ut lite mer, då sitter ballongen tätt mot bukväggen och där hade vi en teori att det skulle sluta) så slutade det. Puh. Satt ute de sista timmarna med läxan eftersom det bara var läsning. Ett bra tag satt jag fullt påklädd, men jag stod inte ut och bytte till bikiniöverdel. Helt sjukt varmt! 17,8 hade vi i skuggan. Poolen såg inbjudande ut, måste jag säga. Dessvärre har jag hur mycket läxa som helst kvar, känns det som, men det får jag ta sen. Jag orkar inte nu.

Inte få panik. Det kommer gå. Jag överlever. Jag måste.