Det trodde jag minsann inte om dagen när jag vaknade imorse. Okej att jag var trött, men nej. Det skulle minsann inte räcka. Förmiddagen flöt väl på, det var mer fram emot fyratiden allt rasade.
Jag gick tidigare från skolan för att fixa lite grejer på hjälpmedelcentralen, bland annat med ett armstöd. Pappa hämtade mig, och han, jag och Emmi åkte dit. Det gick bra. Jag smsade lite med Erik, som för er som inte vet är Emmis lillebror, och vi bestämde oss för att ses och äta på McDonalds innan träningen. Vid fyra är vi uppe på Frimus, där han bor, och det första jag upptäcker är att knappen läcker. Massor. Vi gick in på Eriks rum och det bara rann och rann. När det inte slutade fick vi dra ut mat ur magen på mig så att jag inte hade något som kunde rinna ut. Blä. Men vad gör man? Min tröja var dessutom full av mat, så Erik var snäll och lånade ut en till mig – tack!
Därefter gick vi till Korridoren för att jag skulle på toa. Då är något ändrat med armstödet och sladdarna till joystickboxen så sladden åker ur och inget funkar. Wow, precis vad vi ville efter en sådan mysig knappincident. Vi fick efter mycket om och men i sladden i rätt hål och allt funkade. Erik som inte mådde 100 idag höll i mitt nylagade armstöd på väg mot McDonalds för att få lite snålskjuts, och precis när vi kör över en kant när vi kommit över en väg fastnar hans rullstol och han flyger ur. Oj. Jag körde precis som jag brukar göra där med Alice som svans, men aja, han mådde bra och vi siktade på mat – särskilt jag eftersom min mat försvann ut.
När vi kommit till McDonalds beställer vi mat, börjar äta. Emmi och Erik åt upp ganska snabbt, men när jag bara lyckats få i mig en kycklingbit och lite pommes ser jag Erik och känner inte alls igen honom. Något var väldigt fel och jag fattade ju att det var anfall. Jag sa något, men minns inte vad, så Emmi reagerade och jag tackade Gud eller någon för att just HON var med. Han flög ner på golvet med maten både över och under sig och Emmi följde med. Folk glodde, frågade om vi behövde hjälp med på Emmis anvisningar sa jag till alla att det var okej. Dock var det ett riktigt läskigt anfall så det var nästan dags att ringa ambulans.. :( Jag var riktigt rädd ett tag. Man fattar inte det förrän man upplever det. Fruktansvärt. Han kvicknade i alla fall till efter ett tag och var envis och följde med till idrotten.
Vi trodde inte vi skulle överleva. Allt gick emot oss, precis hela dagen. Och dagen slutade med något väldigt allvarligt. :( Jag såg på Emmi att hon inte var 100 direkt och det var jobbigt att se… Men jag var också påverkad av dagens alla händelser…
Nu är vi i alla fall hemma och hela, även om vi fått byta kläder både pga knapp-problem och blivit kladdiga av McDonaldsmat. Sånt som händer.
Angående knappen kan det vara så att sköterskan inte checkade ballongen innan, för gjorde hon det så missade både jag och Alex det och det är inte troligt. Då kan det vara så att ballongen inte är rund och att det läcker därför.
Det enda jag fruktade för dagen – röntgen – inträffade inte, men sjukt mycket annat. Jag hoppas på en bättre dag imorgon, oavsett röntgen eller ej. Det känns som en bagatell nu.
Klockan: 20:10 | Kategori: Allmänt, Tankar | 3 Kommentarer »