Helt sjukt vad rörig denna dagen blev. Det trodde vi inte heller när vi steg upp imorse!
Pappa ringde mig när jag borstade tänderna, så Alex snackade med honom. Vi hade fått en tid 8.45 på röntgen, så det var bara att ställa in skoldagens första stationer och åka dit.
Vi fick sitta och vänta lite för vi var lite tidigare och jisses, vad jag var nervös. In kom vi ganska snabbt i alla fall och det konstaterades direkt att jag inte kunde sitta kvar i stolen, vilket jag redan hade misstänkt. Jag fick inte heller sitta i Alex knä utan var tvungen att sitta på en speciell grej med ryggstöd. Efter mycket om och men satt jag där i alla fall och Alex fick ju ta i för fulla muggar för att hålla mig upprätt, hade hon släppt minsta lilla hade jag trillat. Men det gick bra och jag litade, som alltid, på henne. Kontrastvätskan jag fick dricka var inte god, men inte så vidrig som jag hade föreställt mig. Verkligen inte god, men det gick. Jag fick ta en stor klunk i munnen, sen hålla det där tills hon sa till och då fick jag svälja. Nio stora klunkar fick jag ta och de röntgade från olika vinklar. Sjukt jobbigt att sitta så där så länge (ca 10 minuter, men det är LÄNGE när man är så sned och svag som jag!) och Alex var också trött efteråt. Hon är egentligen inte frisk utan väldigt förkyld, för övrigt, men ingen annan kunde jobba, så.. Och pappa är i Stockholm. Men, men, vi fixade ju det!
Vi gick upp till fjärde våningen för att träffa läkaren och få ett besked direkt. Eller, nåja, vi gick inom och köpte choklad först för att få bort den mindre goda smaken.. Nio klunkar gick väl okej, men jag ville inte ha kvar smaken hela förmiddagen, liksom. :P
Där kom nästa problem. När jag haft maten på i kanske 10 minuter säger jag, samtidigt som jag känner på kompressen, att vi får hålla koll på den idag med tanke på föregående dagars händelser. Sekunden (och då menar jag SEKUNDEN!) senare känner jag på kompressen igen och då börjar det rinna. Hämta papper snabbt som attan och stoppa maten. Det fortsatte inte rinna då, som tur var. Yes, tänkte vi, vi fick stopp på det. Men något var ju fel, så vi bad om en ny knapp så att vi kunde få byta den på 47:an om det skulle behövas sen.
Vi träffade min läkare, som då inte hade fått röntgensvaret, och jag förklarade exakt hur det kändes. Vatten går problemfritt, men när det är något annat får jag verkligen ta i för att få ner det och ändå känns det som att det åker upp igen. Efter lite allmänt snack så gick hon och kollade efter röntgensvaret igen och då hade det kommit. Jag såg vad de hade skrivit och det var en del rader. Och eftersom läkaren inte direkt sa att allt var bra, som de brukar göra för att man inte ska oroa sig, förstod jag att något var inte som det skulle.
Hon förklarade att när man sväljer så vidgas och stängs matstrupen för att föra maten vidare. På ett ställe i halsen på 3-4 cm gör inte matstrupen det, den vidgas inte alls, utan är ständigt 5 mm bred. Vätska passerade felfritt, precis som jag förklarade. Jaha. Ja, då kan felet vara två saker; antingen att den delen saknar funktion, dvs att den inte öppnas och stängs och jobbar rätt, eller att den krympt just där av någon anledning. Kanske är det trångt med plats där? Oavsett så är det ju inget bra och en utredning med öronläkare (antar att det är öron-näsa-hals) ska starta. Under tiden är det bara att anpassa kosten, jag får inte äta bitar större än 5 mm. Inte ens en makaron liksom. :(
På ett sätt känns det skönt att veta. På ett sätt vill jag inte, jag orkar inte. Till och med min läkare sa ”Det är ju Emma Jönsson och då är det alltid något”. Det är illa när till och med en läkare säger det. Hon sa också att detta inte var ett problem hon väntat skulle inträffa med mig, men att sånt här händer. Jo, tack..
Vi gick mot sjuksköterskan på 47:an med en ny knapp. Min teori har ju varit att ballongen kanske inte varit rund och att det då finns smithål för maten att rinna ut på. När vi kom dit såg vi att det hade runnit ut massa mer mat, på hela magen och hela byxorna.. Jag hade inte känt det.. Sjuksköterskan bestämde att vi skulle byta den. Då var jag så trött (först att inte få något frukost (sondmaten rann ju bara ut och vi fick stoppa direkt), sen jobbigt att sitta och röntgas så länge och sen ”halvdåliga” nyheter hos läkaren) så jag brydde mig inte. Byt den, du. Jag orkar inte bli rädd. Så hon bytte den och jag sa inte ett ord. Hon sa att det var klart och lite halvdött fick jag ur mig ett ”mm” eller något sånt. Hon kollade ballongen på den gamla och den var felfri… Så jag har fått all mat nu och det har inte läckt sedan dess, men vi får väl se. Det finns inget som säger att denna knappen är bättre än den andra för den andra var ju bara en vecka gammal. Hon visste inte vad vi skulle göra om det fortsatte och hänvisade oss till sjuksköterskorna på barnhab.
Vi fixade så att taxin kom redan lite innan tolv och hoppade över sjukgymnastiken, jag varken orkade eller ville.. Och minsta lilla jag tog i så skulle ju knappen likna en fontän. På väg hem i taxin ringer hon från barnhab och det enda hon kan komma på, precis som sjuksköterskan på 47:an är att byta till en tjockare knapp. Men jag förstår egentligen inte vitsen med det för hålet anpassar ju sig till knappens storlek, det vill ju växa igen så mycket det bara kan… Så jag fattar nada, ingen förstår detta. Jag antar att det förblir en gåta.
Det är så oturligt. Det kan räcka snart, tycker jag.
Framför allt; jag vill äta! Jag älskar mat! Visst, ni tycker säkert ”hon kan ju i alla fall äta om det är smått delat” men det är inte samma sak. Kul att äta såndana pyttedelar då.
Och förresten, det är lätt att något fastnar i just den trånga passagen där, och då måste vi söka akut för då kan jag ju inte ens svälja saliv.. Välkommen, lilla kamera i halsen.. Jag som knappt kan gapa. :(
Jag har dock varit på otroligt bra humör idag, alla säger det.. ”Hur kan du vara så glad nu då?” och ”Du ser ändå rätt glad ut!”. Ja. Palla böla för allt. Det är för mycket. Jag har nog inte riktigt fattat allt än. Jag är helt uppe i varv.
Klockan: 13:53 | Kategori: Allmänt, Tankar | 9 Kommentarer »
Emma vennen, du kjemper mye nå. Du er en fighter :)). Jeg tenker på deg og følger deg i tankene.
Stor trøsteklem fra Anne**
Tuffa tider för dig Emma.
Men urk…:(
STYRKEKRAM
Man ska vara positiv Emma ;P fast kanske inte gå till överdift som jag XD
Men det är bra att ni/vi vet vad det är iaf. De kanske till och med kan göra något åt det. Fast fett segt att inte kunna äta jag skulle gå under… Och fontän från magen är väl coolt? XD
Kram till dig!
Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram!
Hej / Fyller på med : kram, kram, kram…… här med. Det var attans men skönt att få ett klart besked så att man vet. Förmodlingen så var det även det som gjorde att det var så mega jobbigt med den där envisa hostan.
Skönt att röntgen blev direkt på morgonen så att man är av med den. Men du fixade det på egna ben utan pappa med lite hjälp av storsyrran. Men visst är tiden lång allt när man är inne. Man undrar varför tiden alltid känns lång när man är där även när man sitter och väntar till sin tur. Söndagar känns ju långa men tiden där känns nog längre endå. Men inte är det samma sak att äta små pyttelite bitar inte när man vill äta allt. Spagetti är mindre en makaroner men det kanske är vanskligt det med. Fisk är ju lätt att äta. Man kan ju tillaga potatismos på olika sätt så får man lite variation på det ialla fall. Men visst blir det till Öron- näs – hals allt. Men den där svarta slangen med kameran är en rejäl sak som de har fått men fyy så jobbig. Men det finns även en som är pytte liten som de även ser med men som inte är en kamera som de förner genom näsan. De sprejar in bedövning i näsan och sedan känner man inte ett dugg av den. Föreslå den annars.
/ KÄMPE- STYRKA här ifrån
Alla mina tusen problem är som små regndroppar i den enorma himmeln jämfört med allt detta. Jag måste sluta klaga så mycket. Famnen full med hjärtan till dig och värsta stora NALLEKRAAMEN!