Runt omkring mig sitter, ligger och leker barn. Sjuka barn. Barn med förkylningar, skrikiga barn och barn som gått igenom undersökningar. Stället jag sitter på heter Barnakuten och det är ett ställe jag är van vid. Denna gången var det extra mycket barn. För en stund glömde jag bort att jag själv hade feber och hosta och det jag skulle gå igenom var som bortblåst i mina tankar.

En liten flicka som just lärt sig gå sitter och leker med några av de få roliga leksakerna som finns att tillgå. Hon är glad, mamman bekymrad. Jag hör något om EEG och epilepsi och att inte ta ut något i förskott i samtalet mellan mamman och läkaren. Flickan vinkar till mig och är jätteglad.

Då slår det mig. Såhär ska det inte vara. En liten flicka, glad och lekfull, misstänks ha allvarliga sjukdomar som kanske följer med henne hela livet. Det är så orättvist. Världen är orättvis.

Mina tankar avbryts av orden ”Nu så, Emma, ska vi gå in på rum två” och jag kastas genast tillbaka till mina problem.

Klockan: 19:47 | Kategori: Ur mitt liv | 2 Kommentarer »

Dagen började klockan tre i natt för min del. Eller jag var i alla fall uppe då. Hostade och hostade, fick knappt luft, så pappa startade inhalatorn fortare än kvickt. Det var inte så mycket slem egentligen kanske, men varje gång jag la mig ner så började jag hosta. Tredje gången jag försökte sova var klockan fem ungefär och då struntade jag i att hosta och tänkte att det får faktiskt vänta, jag måste sova! Jag lyckades faktiskt somna och sov till åtta. Skönt! Men två timmar vaket gör ändå sitt i kroppen… Det plus febern, liksom. Har fortfarande feber varje gång alvedonen går ur kroppen.

I och med magen så ringde pappa in idag, för vi fick ju inte bukt på det själva, så jag har varit på sjukhuset mellan ett och halv fem. Fick klyx långt upp i tarmarna med kateter, men inte ens det hjälpte. Jag ska få olja i tarmarna här hemma inatt så ska det lösa upp det hela tydligen, sen ska vi vara på barnakuten på återbesök halv nio i morgon bitti för vattenlavemang. Lite läskigt. Riktigt läskigt faktiskt. Hur ska några liter vatten få plats i min lilla stackars mage?

Vi fick den nya knappen på posten idag. Pappa är feg och vågar inte byta den, hahaha, men som tur är så är det en av knappsköterskorna vi ska till imorgon halv nio så han får väl ta det när han ändå är igång. ;) Jag är inte så rädd. Jag orkar inte bli rädd för det också.

För en vecka sedan var ett knappbyte, lite läckage och svälja äcklig kontrastvätska mina största problem. Nu är det hur vi ska få magen och lungorna att fungera. Förra veckans problem känns så avlägsna och så små. Och då var jag livrädd.

Livet kan förändras på en vecka.

Särskilt för Emma Jönsson.

Alltid är det ju något. Men det måste väl inte vara allt på en gång?

Klockan: 17:33 | Kategori: Allmänt | 3 Kommentarer »