Oj, det var inte vad vi trodde om denna dagen när vi vaknade!

Jag somnade inte förrän typ halv tre inatt. La mig vid elva (hade såå mycket att fixa med mediciner och oljelavemanget och gud vet allt) och precis när jag höll på att somna blev jag väckt av att pappa var inne och tog sin mobil. Jag började då hosta och slutade inte förrän vid två eller något. Suck! Hade ju tänkt att inhalera (sittandes eller liggandes) vid två men då hade allt precis lugnat sig så jag hoppade över det. Ville inte starta ännu en hostomgång, liksom! Sov sedan bra fram till tjugo i sju då jag vaknade och behövde hosta. Glad blev jag när Emmi sa vad klockan var - dels att jag klarade hela natten och dels att det ändå var dags att gå upp!

Morgonen är alltid jobbigast, som mest hosta plus att förkylningskänslan ger sig till känna som mest, ni vet! Trots en hel del hosta hela dagen och att den varit seg har det varit okej. Visst, hostan är inte som önskad (om man nu kan önska hosta, men ja, det kan man, hellre lös hosta än sådan som sitter fast!) men jag överlever. Det är inte så att jag fylls av slem och kvävs på en minut, så har det ju varit förut.

Jag lyckades hålla den halva decilitern olja vi tryckte i mig igårkväll under natten utan problem. Om vi skulle gått upp mitt i natten och det skulle runnit ut skulle vi fyllt på men eftersom jag inte gick upp fick jag bara en halv deciliter. Kompromiss, istället för 1-2 deciliter. Hade aldrig gått.

Vi var på sjukhuset vid halv nio men före tio hände inget. Det var riktigt lugnt både på stora akuten och barnakuten men också lite ont om personal. Mötte dock massa läkare och sköterskor i förbifarten (säkert efter morgonmöten och sånt) och flera stycken stannade och frågade vad jag gjorde där idag IGEN och hur allt gått. :P

Lite efter tio gick vi in på avdelningen för att få vattenlavemanget och oj, vad mycket vatten det var! Jag visste att det skulle vara mycket, men när jag väl såg det och fattade att det skulle i mig blev jag förskräckt. Mycket riktigt var det sjukt jobbigt, det var sånt tryck i hela mig att jag inte fick luft till slut och då fick jag panik. Sköterskan blev lite hispig, stoppade det hela och lät mig gå på toa. Tog resten sedan, men det var inte mycket kvar. Men inte hjälpte det.

Fortsatt behandling av Klyx, ordentliga toalettrutiner och Movicol var vad de rekommenderade… Och då struntade jag i allt.. Gör vad ni vill, tänkte jag.

Jag skulle ha en spruta också och det fick jag efter mycket om och men. Jag hade sett både sprutan och nålen för vi hade sprutan med oss och jag blev lite rädd för nålen. Ganska tjock och väldigt lång. Tänkte ändå att allt ska nog inte in. Denna skulle tas i skinkan så jag såg ju ingenting. Ont gjorde det när hon sprutade in det, det var precis där min höft är ur led så det var lite obehagligt. I efterhand fick jag reda på att HELA nålen trycktes in, och jag säger er bara, det var tur att jag inte visste det innan! Visst hade jag nog ändå inte så mycket ork att oroa mig för något så simpelt som en spruta, men ändå.

Vi beslutade oss för att ta ett CRP när vi ändå var där. Jag glömde nog att berätta att vi gjorde det igår också. Resultaten var följande; lördag - under åtta, måndag - elva, tisdag - under åtta. Så värdena har inte bara stannat utan även sänkts! Wow! Jätteglad blev jag! Tänk att jag inte ens behöver penicillin. :)

Förresten, hon som tog sticket i fingret på mig (CRP) blev typ förvånad över att jag inte skrek. Hon var besviken. Haha. Patetiskt att skrika för ett litet stick i fingret efter allt jag varit med om nu. Annars också förresten. Jag sa att jag var härdad. ;)

När vi satt och väntade på sista samtalet med läkaren sa Alex spontant att vi borde sticka till Umeå. Vi ringde och grejade och ja, allt löste sig faktiskt. Jag ska åka! Jag mår inte bra, men jag lever och mår inte bättre hemma. Det enda jag har här som jag inte har där är pappa och han måste jag ju klara mig utan så småningom. Jag är trygg med Alex och Emmi, som ska följa med. Jag är lite nervös, mest för hostan faktiskt. Mina luftrör har blivit hyperdyperkänsliga denna “sjukdomsperioden” och så fort jag får minsta drag blir jag jättetorr och börjar hosta och klökas. Det var det som startade min hostattack inatt, pga ventilatorn. Inte hjälper det att dricka heller eftersom det är i luftstrupen. Hoppas det inte är dragigt på bussen! Men det löser ju sig. Det fläktar i Skåne också. ;)

Det ska faktiskt bli riktigt skönt. Hade jag bara blivit av med febern och hostan hade lugnat sig lite eller blivit lite lösare hade det varit bra. Men helt okej funkar ju faktiskt också.

Jag behöver komma iväg. Här i mitt tråkiga rum känner jag mig så sjuk. Och på sjukhuset. Jisses! När jag kommer iväg med mina vänner och har skoj mår jag nog bättre!

Näsan kan också sluta rinna. Den är riktigt enerverande.

Jag har packat allt som går att packa. Imorgon blir det sista handlandet inför resan och laddning av batterier av alla dess slag!

Håll tummarna för att jag verkligen kommer iväg!