Jag kan erkänna att jag var lite nervös inför läkarbesöket, särskilt när vi var där typ fem över elva och var tvungna att vänta. Hade tid kvart över men jag blev inte inkallad förrän tjugo i eller kvart i tolv ungefär. Av sådan väntan blir man ju ännu mer nervös! Inte för att det var jättelänge, men ni kanske kan tänka er när man sitter i ett tyst väntrum och bara ser vita rockar flyga förbi och vet att man ska få besked om man kan äta eller inte. Ni kanske tycker det låter konstigt, för jag har ju knappen och får min näring. Men det är ju inte det det handlar om. Jag älskar mat och jag älskar att äta, jag vill inte gå miste om det också! Det finns en hel del i livet jag har fått inse att jag inte längre kan, mer eller mindre, och jag vill inte släppa denna biten också.

För att komma till saken. Jag blev inkallad och läkaren började prata. Jag minns inte allt han sa, dels av nervositeten och dels att de började snacka om fiberoptik på väg in till rummet. Huh. Han började i alla fall med att klaga på röntgenbilderna, att de inte hade granskat dem nogare! Sen sa han också att han inte är så kunnig på det här med svalg och att vi skulle få komma till en annan läkare. Jaha? Vad gjorde vi då där? Han babblade om någon ringmuskel som skulle öppna sig, att det kan vara den som inte fungerar, men att det i alla fall inte var cancer. Eh, vad kom nu cancer in i bilden?! Nu började det bli riktigt läskigt! Han berättade om den där röntgenundersökningen i Malmö där man testar med olika konsistenser. Att man kanske kunde vidga, han visste inte.

Sen kom skräckmomentet. De tog fram sådana där spatlar för att titta i halsen och värsta kameran på slang. När han tittade mig i halsen tryckte han in spatlen så långt att jag klöktes non stop och han sa ”säg aaa” men jag kunde ju inte när jag klöktes. Pappa fick säga till honom ”hon kan ju inte!”. Efter vad som kändes som en evighet slutade han, tack och lov.

Då fick jag utan förvarning en sprejgrej uppkörd i näsan som tydligen skulle bedöva. Jag fick verkligen panik och det visade jag! Pappa försökte lugna mig och läkaren sa att det inte gjorde ont. ”Jo”, sa jag, ”jag vet hur ont det gör, det är som att sätta sond!”. Ändå körde han upp grejen i näsan på mig och jag fick ännu mer panik. Klöktes non stop åter igen och till slut fick jag knappt någon luft. Fatta vad läskigt det är när de gör så! Särskilt när de inte har någon medkänsla alls. De kunde väl åtminstone berättat vad som skulle hända och säga att det kommer gå bra? Nej då, inte alls. Efter 3-4 minuter tog han ut den äckliga grejen utan att jag lyckats svälja riktigt ordentligt. Först nu insåg jag hur lång en evighet känns! 

Efteråt var jag helt förstörd. Helt rödgråten, näsan rann av all äcklig bedövning och jag var så bedövad i både näsa och hals att jag knappt kunde prata. Var rädd ett tag att det skulle sätta sig på andningen, men det gjorde det inte som tur var. Hostade ett par gånger, men det är inte så konstigt med tanke på vad som hände!

Han sa efteråt att det var matstrupen som typ krampar men jag vet inte vem som skickar oss vidare, det lät inte som att han skulle skriva remiss eller något. Blir väl Malmö eller den där andra läkaren nästa.

Mosad mat eller ingen mat är nog det man kan satsa på. Blir det värre får jag ju sluta att äta. Jag har nog inte riktigt fattat det än, för hoppet lever kvar. Hoppet är det sista som överger en.

Lunch fick jag ingen idag för jag fick inte äta när jag var bedövad. När bedövningen släppte hade jag så ont och var så trött att jag typ var helt borta på lektionen så jag gick hem efter en timme. 

Nu sitter jag på Jeppe, har lyckats få i mig kvällsmaten i alla fall. Strax ska jag och Fredde (och Linda) bege oss ut till tivoliparken och fota, det är så härligt väder! :D

Klockan: 17:38 | Kategori: Allmänt | 7 Kommentarer »