Usch, det var det värsta på länge alltså…

Började lördagen med att ta min nya medicin, Primperan. Efter en stund blev jag otroligt trött och sen kände jag hur min axel “hoppade”. Den har gjort det vid typ 3 tillfällen på 1½ år och varat en dag och sedan blivit normalt. Men denna gången var värst.

Åkte in till stan för att träffa Filip och Lin men de var 40 min sena och där satt jag och min dumma axel och trötthet i bilen. Tyvärr orkade jag bara träffa dem 5 min pga axeln, det var så sjukt obehagligt, mycket värre än man kan tänka sig. Åkte hem och när jag kom in fick jag värsta panikångesten och var helt galet förtvivlad. Pappa kände inte igen mig och även om armen var dum så var det något som inte stämde. Efter några samtal till sjukhuset och prat med bakjouren kom de fram till att det kunde vara en reaktion på den nya medicinen i kombination med mina andra. Panikångesten alltså. Anledningen till att pappa ringde, förutom att han var orolig och ville veta om det var medicinen som orsakade det hela, var att se om han kunde ge mig stesolid så jag fick lugna mig. Det fick han absolut inte för då skulle den “effekten” förmodligen förstärkas ytterliggare, och jag fick inte ta på kvällen heller.

Det var skönt att få veta att det berodde på medicinen men axelproblemet återstod. Vi fick knyta med en halsduk så armen åtminstone var på plats. För mitt problem är inte att den drogs ur led och behöver dras rätt utan det är snarare att musklerna är för slappa och inte orkar hålla kvar ledkulan i leden. Därför var vi tvungna att göra så.

Igår vaknade jag med träningsvärk och obehagskänsla i axeln så det blev en filmdag igår också, liksom i lördags. Är fortfarande inte helt bra men klart mycket bättre.

Är livrädd att det ska hända igen och får ångest när jag bara tänker tanken, för tänk om den inte orkar “fastna” där den ska igen..?

Det blir utredning på detta också. Ytterliggare en grej.

Och imorgon börjar skolan. Har umgåtts med Alice hela dagen efter att ha varit på möte i Kristianstad och eftersom vi hade det tråkigt där inne tog jag hem henne till mig. Hon har ju aldrig varit här så det var på tiden!

By the way, aldrig mer Primperan!