Igår var en hemsk dag, eller kväll i alla fall.

Jag vill börja med att säga att jag inte skyller på någon, jag är inte sur eller arg alls. Olyckor händer, så är det ju.

På eftermiddagen runt halv två duschade jag och vid ett tillfälle hamnade min högerfot under den vänstra vid en vändning samtidigt som tån hakade upp sig på halkmattan vi har på britsen. Det gjorde ont, men inte mer än ”vanligt” så jag tänkte inte mer på det.

Senare på eftermiddagen började det värka, mer och mer, och att förflytta sig gjorde så sjukt ont. Jag ringde pappa, som var i Stockholm och snart skulle flyga hem, men det enda vi kunde göra var att ta alvedon och lägga is på. Isen gjorde det hela ännu värre så den tog vi bort fort.

Saken är ju den, att när man har SMA är det något fel på smärtsignalerna och man känner smärta mycket starkare. Framförallt i fötterna är man otroligt känslig. Ingen bra kombination.

När vi insåg att det bara blev sämre ringde vi in och förvarnade att vi kanske skulle komma. Kvällen var lång och jag hade bara mer och mer ont, jag visste inte vart jag skulle bli av… När pappa kom hem åkte vi direkt, var inne där runt 22.25. Fick vänta en bra stund innan vi fick komma in till sjuksköterskan, för ortopedpatienter hänvisas ju till stora akuten och inte barn, men vi kom in till slut. När sjuksköterskan skulle skriva in mitt personnummer sa hon att de skulle greja med servrarna mellan 23 och 23.45. Gissa vad klockan var? 23.05! Som tur var fungerade det i rummet bredvid så vi gick dit. Förklarade allt om foten och medan hon antecknade frågade hon oviktiga saker som hur vädret var, om vi sondmatar mig själv och om jag är starkare nu än jag varit innan. Vi gick sedan ut i väntrummet igen men pappa fick strax hämta sköterskan så hon kunde fixa medicin fort, det var outhärdligt.. Ganska snabbt fick vi ett rum och jag fick 2 ml Oxynorm (morfin). Hjälpte inte jättemycket. Läkaren kom och kände på den ömma tån och foten och skulle skicka oss till röntgen.

Vi gick upp till röntgen när remissen var skickad och eftersom det var sent så var dörrarna låsta. Ringde på den ”porttelefonen” eller vad man ska säga och så sa vi att vi skulle röngta en fot. ”Jasså?” Ja.. Det ska vi. Vi blev insläppta men fick vänta ytterliggare.. Jag var påverkad av smärtan men började piggna till lite, kanske medicinen verkade lite i alla fall. Till slut kom vi in på röntgen och damen började vrida och greja med min fot och mitt ben medan pappa hastigt förklarade att hon inte kan göra så, jag är stel, jag har kontrakturer! Jag kan inte det i vanliga fall heller! Medan jag skrek aj, aj, aj upprepade gånger och hon ändå fortsatte sa pappa återigen, du kan inte göra så! Då bara släppte hon, gick iväg och sa ”då kan jag inte ta några bilder!”. Hon gick och ringde efter läkaren. När han kom visade pappa hur jag kunde ha foten och då sa hon ”ja, det var ju så jag menade, men ni sa att jag inte fick röööra foten!”. Sen var hon trevlig. För att läkaren var där. Falska människa! Jag var så irriterad på henne!

Det enda positiva med det var att läkaren såg bilderna genast. Han sa att det var jättesvårt att se eftersom skelettet var så urkalkat, men han såg ingenting som var avvikande. Om ortopeden som jobbar idag ser någonting på bilderna ska de ringa oss, men egentligen gör man ju inget åt det ändå. Det enda är att man får en förklaring till att smärtorna varar längre.

Vi kom på att Oxynormen inte hjälpt mig så bra innan så vi föreslog Dolcontin, men jag fick bara en låg dos. 2 mg x 2. Innan tog jag alltid 4-4,5 mg x 2. Detta får jag bara ta över helgen, för att jag inte ska bli fast i det och få problem att sluta med det igen.

Vid två var vi hemma.

Jag har sovit ca 4 timmar inatt med mycket avbrott för smärta och jobbiga vändningar. Har haft väldigt ont idag också men när jag är stilla tillräckligt länge och jag koncentrerar mig på annat är det OK. Sovit en timme på dagen också, var helt slut..

Jag har pratat med både Lin och Tobias och de har haft samma problem, man har inte sett sprickorna och benbrotten på röntgenbilderna även om det varit så. Det har väl att göra med att vi har urkalkade skelett och man inte ser bra. Eftersom denna smärtan endast går att jämföra med när jag bröt armen kan det mycket väl vara så att något är lite trasigt därinne, men det spelar ju ingen roll för behandlingen blir inte annorlunda.

Det jobbigaste är såklart att det gör så sjukt ont att jag inte kan sova knappt och att jag blir så påverkad av smärtan. Denna helgen skulle jag ju vila upp mig, och visst, jag får ju ta det lugnt, men det hade varit betydligt mer effektiv vila om jag inte hade varit så smärtpåverkad och gått på morfin…

Alltid är det något med Emma Jönsson.

Klockan: 16:47 | Kategori: Allmänt, foto | 10 Kommentarer »