Det här är Josefine. Jag lärde känna henne via nätet, jag tror det var i slutet på år 2005. Vi chattade flitigt ett tag där i början. Josefine har nämligen en mitokondriell sjukdom (cytokrom-c-oxidasbrist) och till följd av det bland annat en knapp på magen. Det var aktuellt i mitt liv just då och därför blev det så att vi pratade mycket. Jag minns hur vi webcamade och hur glad jag var över att ha hittat någon som också sitter i permo. Lite annorlunda förutsättningar, Josefine hade många av de symptomen man kan få av den mitokondriella sjukdomen, men jag hade ju mina fel jag också.

Jag har alltid upplevt Josefine som en otroligt levnadsglad tjej. Hon älskade särskolan hon gick på, över allt annat. Lov var tråkiga, sa hon! När hon skrev till mig i början av förra hösten och berättade att hennes njurar hade slutat fungera helt och att hon skulle behöva dialys resten av livet blev jag orolig. Hur farligt var det egentligen? Jag pratade med hennes mamma, men förstod aldrig att det skulle gå fort. Riktigt fort. Jag stöttade Josefine så mycket jag kunde, kände mig som en dålig vän för att vi inte hade hörts av så mycket på ett tag, men allt jag kunde göra var ju att finnas från och med då. Hon fick mitt nummer och fick höra av sig när hon ville, om det så var mitt i natten.

Josefine fick det kämpigt under hösten, och trots att hon är en riktig kämpe och har överlevt så många kamper förut orkade hennes kropp inte längre. Idag för ett år sedan somnade Josefine in, som nybliven artonåring.

Livet är orättvist, man ska inte behöva dö som artonåring. Det är ju då livet börjar på riktigt. Hon som hade längtat efter att bli arton och förberett sig med allt man kan tänka sig. Jag skulle kunna skriva om livets orättvisor i en evighet, men avslutar här.

Jag skickar massa tankar och kramar till Josefines familj och omgivning och sörjer min vän. Jag hoppas att du har det bra i Nangijala, Josefine. <3