2011-05-31 tisdag

Ã…rets medaljer

Ikväll hade vi avslutning med idrottsföreningen, prisutdelning och korvgrillning. Jag fick mitt guld i boccia, ja, för klubbmästerskapet vi hade i Valjeviken, alltså. Var helt hundra på att jag kom fyra i precisionskörning, men jag fick silver, och just det, jag kom ju faktiskt tvåa!

Trevlig kväll. Tack för detta året!

Klockan: 19:57 | Kategori: Allmänt, foto | 2 Kommentarer »

2011-05-30 måndag

Grattis Puff


2008

Idag fyller min vän, bästaste Puff, 19 år! Stort grattis på födelsedagen, Alice! Synd att vi inte hunnit ses idag, men jag hoppas att du haft en bra dag. :)


2011

Klockan: 19:46 | Kategori: Allmänt, foto | 2 Kommentarer »

2011-05-29 söndag

Fram och tillbaka

Igår kändes det som att jag flängde fram och tillbaka mest hela tiden, men en bra dag var det, den 28:e maj 2011.

Tog tåget mot Bromölla på förmiddagen, var hemma ett par timmar. Sedan åkte hela familjen in till Kristianstad för att shoppa. Jag fick ett par nya byxor, snäll pappa jag har. :) En fika hann jag och pappa också med, på Fenix såklart. När vi åkte hemåt lämnade vi av de andra där hemma och åkte till Jämshög för att lägga blommor på farfars grav eftersom det var hans födelsedag. Fint blev det.

På kvällen var vi bara hemma och åt lite, sedan tog jag tåget tillbaka till Kristianstad.

Ikväll ska jag givetvis se livesändningen av Big Brother. Final nästa vecka! Jag tror att Sara och Peter åker ut idag och att det står mellan Christian och Simon i finalen. Christian har nog vunnit en hel del på att han blev bra polare med Gurkan. Men min favorit är fortfarande och för alltid Martin.

Klockan: 18:18 | Kategori: Allmänt, foto | 2 Kommentarer »

2011-05-28 lördag

Dagens datum…

…är väldigt speciellt för mig.

Den 28 maj 1921 föddes min farfar.

Den 28 maj 1991 fick mina föräldrar veta att de väntade barn.

Den 28 maj 2002 fick de veta att det barnet var nära döden men antagligen skulle överleva.

Det barnet var jag.

Jag skulle göra en steloperation av min ryggrad på grund av min kraftiga skolios. Ingreppet skulle utföras under två operationer. Vid den första skulle de gå in genom ett titthål och ta bort tre diskar i bröstkotpelaren. Vid den andra skulle de öppna upp hela min rygg och sätta in två stag längs hela ryggraden och räta upp den. Den första operationen var bara förberedande, två dagar innan den stora skulle genomföras.

För exakt nio år sedan låg jag på operationsbordet, omedveten om vad som väntade. Operationen började bra, men när de kom till den tredje disken började det blöda kraftigt och de såg ingenting med kameran. De var tvungna att snabbt lägga ett snitt och öppna upp för att stoppa blödningen. Blodet rann ut, hela tiden och länge. De fyllde på efterhand men jag hann ändå förlora 2½ gånger min blodvolym.

Till mina föräldrar sa de att det var ett trauma för kroppen men att de trodde att jag skulle överleva. Jag är glad att jag inte var med då, och hörde det. Hur klarar man att höra att någon anhörig är så pass sjuk att läkarna bara tror att patienten ska överleva?

Jag var sövd en vecka. På två dagar gick jag upp nio kilo, och då vägde jag bara 20 kilo från början. Nästan 50% av min kroppsvikt gick jag upp i vätska, för att det var så traumatiskt för kroppen. Jag var intuberad, först via munnen, sedan näsan och slutligen, när de förstod att jag skulle få stanna på IVA ett bra tag, fick jag en tracheostomi. Jag hade dränage lite varstans, en sond, en CVK, en artärnål, några andra infarter och elektroder påkopplade dygnet runt för att de skulle kunna övervaka mig på bästa sätt.

Vägen tillbaka var lång och som ni nog förstår blev det ingen operation två dagar senare. Jag var alldeles för sjuk.

När jag efter en vecka började vakna till tyckte jag för det mesta att det var jobbigt med alla slangar och att jag inte kunde prata. Men vad jag sett på film var jag inte ledsen så ofta, för jag förstod nog inte riktigt vad som hände. Jag var så pass medveten när jag var tio att jag visste precis vad skolios var och hade sett två steloperationer på tv innan, men det var ju ingen som sa till mig att jag var nära döden utan jag bara kämpade utifrån var jag var där och då. Såklart.

Det svåraste just då, när jag sakta men säkert väcktes och fick mindre sovmedicin, var att jag inte ville äta. Jag minns inte om jag vägrade bara för att jag kunde, men jag tror inte det. Hotet om sond var inte alls roligt, men trachen gjorde att maten inte smakade och jag hade väl inte riktigt orken. En läkare ville sätta knapp på mig, men en annan läkare vars dotter hade knapp avrådde från det om det var så att jag åt problemfritt när jag var frisk. Och det gjorde jag då, alltså blev det ingen knapp.

Nätterna minns jag som hemska. Personalen tyckte att mina föräldrar behövde sova och vägrade ibland att hämta dem om jag vaknade på natten och mådde dåligt. Jag var otröstligt ledsen och jag drömde mardrömmar och hallucinerade av medicineringen. Jag var livrädd. Trodde på fullaste allvar att det stod en bov bakom respiratorn. Personalen tog givetvis mycket väl hand om mig, men som liten sjuk tioåring vill bara ha sina föräldrar när man är ynklig. Jag kunde inte prata pga trachen i halsen, så jag fick skriva. Antingen med papper och penna, eller med fingrarna på täcket om det bara var något kort. Vissa känslor och ord jag upprepade ofta skapade vi egna tecken till för att underlätta kommunikationen.

Det jag skrev flest gÃ¥nger i blocket var nog ”hämta doktorn, jag vill sova”. Jag längtade efter att bli sövd. De fick göra det ganska ofta, för slemmet i lungorna blev alldeles för mycket. De gick ner med en kamera i lungorna och sög upp slemmet som lÃ¥g längst nere. Dagen jag var lyckligast var när de sövde mig tvÃ¥ gÃ¥nger, men besvikelsen var stor när jag vaknade efter nÃ¥gra minuter igen. Det hade ju varit sÃ¥ skönt att slippa allt för en liten stund…

På tal om att suga, jag tog slut på alla svarta sugslangar i hela Malmö. Det ni.

Utanför fönstret byggde de om röntgenavdelningen så jag fick lyssna på ett byggnadsarbete i någon vecka. Studenterna tjoade glatt och jag låg på intensiven. Kontrast.

Jag fick besök från släkt och vänner. Det jag minns mest var när min vän Anna kom ner från Göteborg när hon hörde hur det gått under operationen. Det var det som fick mig att tillfriskna fortast möjligt, jag var glad och orkade kämpa, med andningen och att sitta små stunder.

Något som också hjälpte mig mycket var Peaches. Tjejen som opererades samma dag som jag var galen i dem och hennes syster gav mig ett VHS-band med tre låtar. Jag tittade snabbt sönder filmen och den fick vara med mig under sjukgymnastik och borttagning av stygn.

Jag klarade korta stunder utan ventilatorn. Till en början bara med en ventil de kallade ”näsan”, ett par minuter i stöten. Jag fick även prova en talventil, men den ogillade jag. Tungt att andas och det var jobbigt, ja, väldigt jobbigt, att komma igÃ¥ng med talet igen. Jag hade vant mig vid att inte behöva prata.

När Anna åkte hem var det dags för den stora operationen. Vi var rädda. Om den lilla operationen gick som den gjorde, vad har vi då att vänta om den stora är kvar?

Vi kunde snart andas ut. Efter många timmar var jag klar på operation och allt hade gått bra. De fäste däremot inte bäckenet, vilket vi i dagens läge önskat att de gjort. Jag hämtade mig ganska snabbt, detta var ju den lilla, tyckte jag. Lång och rak i ryggen blev jag och innerst inne kände jag nog ändå att det var bra att ha genomgått operationerna.

Sonden var kvar ett tag. Jag minns när de satte dit denna tunna. De lovade mig att jag skulle få bli av med den efter några timmar om jag tyckte det var obehagligt om jag åtminstone provade. De ljög och tvingade mig att ha den kvar. Jag var förbannad. Jag var tio år, men jag var inte dum. Lovar man att ta bort den om det är outhärdligt ska man göra det. Är det ett måste att ha den ska man såklart behålla den, men då ska man inte heller lova. Sådana svek glömmer jag aldrig för jag kommer fortfarande ihåg hur uppgiven jag var den dagen.

Jag andades mer och mer pÃ¥ egen hand och de kunde ta bort trachen efter nÃ¥gra veckor. Jag andades pÃ¥ egen hand. Morfinet började de sätta ut och det var det värsta jag varit med om. Jag fick enorm abstinens och hade kryp i benen hela tiden. Sov knappt pÃ¥ nätterna, fick panik. Jag kunde ju inte röra benen själv, sÃ¥ föräldrarna och personalen satt och masserade och cyklade med benen, dag som natt. Jag la Ketogan pÃ¥ listan ”vill aldrig mer ha”.

När det var dags att lämna IVA och flytta till ortopedavdelningen började allt komma ikapp. Då och när det var fotbolls-VM var livet riktigt trist. All personal stod vid min säng för jag var den enda på IVA som hade tv. Att jag hatade fotboll var det ingen som brydde sig om. Jag roade mig med att läsa reklamen på kanterna av planen. Jag var ledsen och ville hem. En månad på sjukhus var tillräckligt, tyckte jag, även om jag då var av med de flesta slangarna och därmed på god väg hem.

På avdelningen började jag äntligen, efter många om och men, äta. Jag blev den gamla vanliga Emma, om än lite tröttare. En tur till Pressbyrån var som ett maratonlopp och jag sov och snarkade mycket efteråt. Efter en vecka på avdelningen fick jag dagpermission och till sist fick jag åka hem.

Ni kanske tänker att jag spenderade den sommaren i sängen, en steloperation, i synnerhet min, är ju ganska omfattande. Tänkte ni att jag skulle vila hade ni fel. Jag åkte visserligen bårtaxi hem, men när jag kom innanför dörren satte jag mig i Miniflexen som varken hade bålstöd eller nackstöd, körde ett par meter på lägsta hastighet, ytterligare några meter på tvåan och när jag kom till mitt rum var det full fart. Så!

Jag var ganska aktiv under sommaren även om jag var mer trött än vanligt. Känner inte alls igen mig när andra berättar att de inte kunde gå till skolan på tre månader.

Läkarna var förvånade men nöjda över mitt snabba tillfrisknande. Men att det kunde gått riktigt illa är något jag är mycket medveten om.

Jag är glad att jag gjorde operationen, ryggraden hade klämt min lunga och sakta tagit död på mig annars. Något jag också är väldigt glad för är att jag fortfarande är i livet.

Klockan: 8:00 | Kategori: Allmänt, foto | 8 Kommentarer »

Inatt sov Daniel över hos mig och som ni ser ovan var vi ganska flamsiga igårkväll.

Idag har jag haft sitsutprovning på hjälpmedelscentralen och sedan suttit i sitsen hela dagen. Verkade hopplöst till en början, men vi fick till det bra på slutet! Bestämt material nu i alla fall. Lite småjusteringar kvar eventuellt, sen ska den skickas tillbaka för att kläs, och när jag sedan får tillbaka den ska vi justera armstöd och fotstöd utefter den. Nu har jag tillfälliga plattor att lägga på för att kompensera höjden. Byter lite emellan sitsarna nu i helgen, så utvärderar vi på tisdag. Blir nog bra!

Ikväll ska jag förbereda morgondagens blogginlägg. Ni förstår varför det är så speciellt imorgon.

Klockan: 19:03 | Kategori: Allmänt, foto | Ingen kommentar »

2011-05-27 fredag

Sådärja!

En ny design, med sirap i eller något. Tog lite väl länge att göra en vårdesign som istället gick till en sommardesign. Nu är den gjord och jag hoppas att du kommer trivas med den Emmis :)

//Pernilla

Klockan: 12:32 | Kategori: Allmänt | 2 Kommentarer »

2011-05-26 torsdag

En tripp till Lund

Klockan är strax nio och jag kom hem från Lund för mindre än en timme sedan. Ett litet äventyr. :P

Var handledning efter mentorsutbildningen. Vi har ju fått våra adepter nu och det dyker alltid upp lite frågor, då kan det vara bra med handledning. Då jag har tystnadsplikt kan jag dock inte prata något om det, men det går bra och är kul!

TÃ¥gresor med SkÃ¥netrafiken är ju alltid lika spännande. Tyvärr… Man vet aldrig om man kommer med för tÃ¥gvärdarna kommer inte ut och tittar om nÃ¥gon behöver rampen. 5 personer letade idag, det tog 6 minuter innan en tÃ¥gvärd kom och sÃ¥g oss. Ett mail till SkÃ¥netrafiken härnäst, ja…

Mina armar är ganska döda efter denna resan, så jag återkommer imorgon.

Klockan: 20:47 | Kategori: Allmänt | 2 Kommentarer »

2011-05-25 onsdag

Ett år och två dagar

Kollade igenom gamla bilder och kom på att jag nu bott i lägenheten i ett år och två dagar. Sjukt vad tiden går fort! Och vad mycket som förändrats. Jisses, titta bilderna ovan! Helt tomt och opersonligt. Jag tyckte ändå att jag gjort relativt lite med lägenheten men jämför man nu har jag det betydligt mer mysigt och personligt än vad jag hade i början.

Jag har ett Ã¥r kvar i lägenheten, sen vet jag inte. Den tillhör elevhemmet och nÃ¥gon annan elev kanske behöver den. Hoppas inte, för jag vill behÃ¥lla den… Älskar lägenheten och älskar läget. Vi fÃ¥r väl se helt enkelt, men hoppet är det sista som överger en!

Klockan: 21:41 | Kategori: Allmänt, foto | 1 kommentar »

2011-05-24 tisdag

Det går fort framåt

Snart är det sommarlov. Helt sjukt. Vissa kurser är redan avslutade, betygen börjar sättas. Hittills är jag meganöjd, fyra MVG. Tror jag får kanske två VG och ett MVG till, men vi får se. Har inte hört omdömena i de ämnena än ordentligt. Inga G blir det nog i alla fall och då är jag absolut nöjd!

Sitsen är äntligen på väg till Kristianstad. Skickades från Malmö idag. Vi gör ett undantag och gör en utprovning på fredag. Undviker annars fredagar då det sedan blir helg och inte finns möjlighet att justera på hjälpmedelscentralen. Nu ska vi göra så att det går lätt att byta mellan sitsarna, så jag kan fixa det själv om det krisar.

Det blev inte så mycket sömn inatt så jag ska snart gå och lägga mig. Lär sova desto bättre inatt! Tänk förresten att sova igenom en hel natt. Jag kan inte föreställa mig. Hur är det egentligen? Gör folk det utan att vakna?

Klockan: 21:13 | Kategori: Allmänt, foto | 2 Kommentarer »

2011-05-23 måndag

Årets första langos

Ingen marknad utan langos!

Klockan: 10:34 | Kategori: Allmänt, foto | 2 Kommentarer »