20120924-172213.jpg

Bloggen har fått stå tillbaka ganska mycket de senaste veckorna. Ni vet väl varför? Jag har ju börjat jobba nu. Skrev lite om detta jobbet innan sommaren när jag fick beskedet om att tjänsten är min. Häftigt, tyckte jag då och det tycker jag fortfarande.

Jag är Ambassadör på Furuboda KompetensCenter. Vi är för tillfället ett gäng på 6 personer, 3 veteraner och 3 amatörer som jag brukar säga. Vår uppgift är att åka ut till skolor, företag och organisationer för att informera om Furubodas verksamhet men framförallt dela med oss av våra livsberättelser som alla innehåller någon form av funktionsnedsättning. Veteranerna håller på att lära oss allt de kan och vi tar vid allt eftersom vi känner oss redo.

Jag gjorde min första föreläsning i onsdags förra veckan och min andra idag. Tänkte om lite inför dagens föreläsning och justerade min presentation – mycket bättre! Känns bra att det gÃ¥r framÃ¥t i ganska rask takt, det ger mig verkligen utmaningar.

PÃ¥ tal om utmaningar – pÃ¥ onsdag ska jag göra kanske en av de största föreläsningar jag kommer att göra. Vi ska till en mässa i Malmö som heter FRI2012. Där kommer jag tillsammans med tvÃ¥ av veteranerna föreläsa. Det ska bli sjukt roligt, bÃ¥de att gÃ¥ pÃ¥ mässan och att föreläsa. Vilken chans! Visst är jag nervös, men kicken av allt det roliga tar över!

Innan jag begav mig ner till bussen för att Ã¥ka hem idag fick jag en frÃ¥ga av en man som satt pÃ¥ bänken bredvid oss. ”Vad drömmer du om?” Bara sÃ¥där. Spontant. Jag trodde att det sÃ¥g ut som om jag dagdrömde sÃ¥ jag sa att jag väntar pÃ¥ bussen hem. ”Jag menar inte sÃ¥, vad drömmer du om att göra här i livet, i framtiden?” Jag berättade att jag länge drömt om att föreläsa och det fÃ¥r jag göra nu, i mitt jobb.

Jag kanske lever lite som i en dröm just nu?

Klockan: 17:22 | Kategori: Allmänt, foto | Ingen kommentar »

Jag stör mig inte på att tågen och bussarna blir lite försenade. Jag är heller inte besviken på de fysiska anpassningarna som är gjorda för att jag ska kunna resa, sittandes i min permobil. De funkar. De funkar bra, egentligen.

Problemet ligger i personalens bemötande, attityd och kunskap. Nu när jag har börjat arbeta på Furuboda har jag köpt ett periodkort eftersom jag åker buss till och från jobbet varje dag. Det innebär att jag betalar en kostnad per månad för att få åka sträckan Kristianstad-Furuboda och tvärtom hur många gånger jag vill. Det är det alternativet som de allra flesta pendlare väljer då det är betydligt billigare.

Jag har även ett serviceresekort. Det kan jag om jag vill ladda med pengar och använda som ett vanligt Jojo-kort (namnet på resekorten här i Skåne). Kortet innebär att jag har rätt att åka färdtjänst samt att jag får ta med ledsagare gratis, både på mina färdtjänstresor samt buss- och tågresor. I informationen om detta kort på Skånetrafikens hemsida står följande:

”Jojo Serviceresor ger dig rätt att kostnadsfritt ta med dig en ledsagare när du reser med SkÃ¥netrafikens bussar och tÃ¥g inom SkÃ¥ne och med ÖresundstÃ¥g till Danmark. Färdtjänstresenärer i SkÃ¥ne kan även ta med sig en ledsagare kostnadsfritt inom hela Hallandstrafikens allmänna kollektivtrafik. Det som krävs är att resenären visar upp sitt serviceresekort.”

När busschauffören fällt ut rampen och jag kört pÃ¥ gÃ¥r assistenten fram med mina tvÃ¥ kort, drar mitt periodkort och visar upp serviceresekortet för att fÃ¥ en ledsagarbiljett i pappersform. PÃ¥ den stÃ¥r det ”ledsagarbiljett 0,00:-”. Jag frÃ¥gade SkÃ¥netrafiken när jag köpte mitt periodkort om det var sÃ¥ jag skulle göra och det var alldeles riktigt. Det gick utan problem de första dagarna.

Imorse gick det inte lika smärtfritt. Vi gjorde som vi brukade men chauffören insisterade på att ledsagaren skulle dra även serviceresekortet så det gjorde hon och då drog det pengar. Jag ropade från rullstolsplatsen att det inte var korrekt, ledsagarbiljetten kostar inget och det står på baksidan av kortet. Han sa någonting, ledsagaren försökte förklara men han gav upp och lät henne gå och sätta sig.

Bussresan tar nästan en timme så jag hann twittra lite med Skånetrafiken. Vår konversation lyder så här:

När vi kommit fram och jag kört av bussen säger busschauffören att han var snäll som lät henne åka gratis, det skulle han inte gjort egentligen. Jag förklarar lugnt och sansat att jag frågat när jag köpt periodkortet och att det stämmer att medföljande ledsagare ska åka gratis vid uppvisning av serviceresekortet. Han menar då att för att det ska gälla så måste jag köpa min resa med serviceresekortet.

Både jag och Frida, min arbetskamrat, försöker få honom att förstå hur orimligt det är att en sådan regel ens skulle finnas, vilken diskriminering det skulle vara om jag blev tvungen att köpa alla mina resor på serviceresekortet oavsett om det är billigare eller dyrare. Han menar ändå att han har rätt, att jag måste köpa med serviceresekortet för att endast med det kortet ingår ledsagare i priset. Han påstår då att han inte kan ge ledsagaren någon biljett och att han får minus i kassan om inte ledsagaren tänker betala för sig.

Efter ett långt samtal blir jag irriterad, säger att jag måste börja jobba och går till mitt kontor. Där ringer jag Skånetrafiken och förklarar läget och de säger utan att tveka att jag får betala med vilket kort jag vill, så länge jag kan uppvisa serviceresekortet får ledsagare medfölja kostnadsfritt. Skånetrafikens telefonist går iväg och dubbelkollar men jo då, jag har rätt. Om det inträffar igen ska jag be föraren att läsa i sin handbok eller ringa till Skånetrafiken så informerar dem. Jag tackar och avslutar samtalet.

Skånetrafiken har i tidiga ärenden sagt att det är bra att kritik kommer från olika håll så jag skrev och förklarade i chatten där de vidarebefordrade mitt meddelande till ansvariga och sedan lämnade jag mina synpunkter enligt formuläret på hemsidan. Jag beskrev förloppet och avslutade med:

”Snälla, ta ert ansvar och utbilda er personal om hur tillgänglighetsanpassningarna och de olika korten fungerar! Jag förväntar mig ett svar frÃ¥n er med vidtagna Ã¥tgärder för detta är ohÃ¥llbart.”

Detta är en resa. En resa. Jag reser tvÃ¥ gÃ¥nger om dagen fyra dagar i veckan. Undrar ni hur det var pÃ¥ hemvägen? Även den chauffören hade ingen aning om reglerna gällande medföljande ledsagare men även han tröttnade pÃ¥ min ledsagares förklaring av det hela sÃ¥ han lät henne Ã¥ka. När vi sedan bad om hjälp med rampen för att gÃ¥ av bussen muttrade han ”det är inte sÃ¥ svÃ¥rt, den väger bara tre kilo”. Jag gick av och gick hem. Frida däremot som Ã¥kte till ändhÃ¥llplatsen frÃ¥gade honom varför han inte ville hjälpa mig med rampen när jag skulle gÃ¥ av. DÃ¥ sa han nÃ¥got i stil med att eftersom han lät min ledsagare Ã¥ka gratis för att hon skulle hjälpa mig tyckte han att hon kunde fällt ut rampen, och sen blev han sur för att hon inte sa tack.

Jag ställde genast en fråga i chatten. Konversationen lyder såhär:

16:42:49 Agent Sofia har kommit in i chatten
16:42:49 Sofia Välkommen, jag heter Sofia, vad kan jag hjälpa till med?
16:42:51 Emma Vems ansvar är det att fälla ut rampen till en rullstolsburen passagerare, ledsagarens eller busschaufförens?
16:43:35 Sofia Det är busschaufförens skyldighet att se till så att resenären kommer på bussen
16:43:46 Emma Likadant vid avstigning?
16:45:03 Sofia Det gäller både vid påstigning och avstigning
16:45:11 Emma Tack!

Det är busschaufförens jobb att se till att resenärerna kommer på och av bussen. Det är busschaufförens jobb att veta hur resekorten och biljettköpen fungerar. Det är busschaufförens jobb att göra detta oavsett om människor tackar eller ej och oavsett om människor sitter i permobil eller ej.

Det är tydligen inte självklart. Jag vill inte behöva bråka för att kunna ta mig till och från jobbet. Jag vill kunna lägga min energi på att göra mina arbetsuppgifter när jag befinner mig på min arbetsplats och att ägna mig åt fritid istället för att skriva klagomail och ringa klagosamtal till Skånetrafiken när jag kommer hem.

Detta är en dags resor. Och dÃ¥ har jag inte ens nämnt busschauffören som förra veckan skällde ut alla som ville Ã¥ka med pÃ¥ bussen och som vid nästa resa snäsigt sa ”om du vill det sÃ¥, SNART!” när min ledsagare bad honom fälla ut rampen för att jag skulle av…

Klockan: 18:58 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »

2012-09-06 torsdag

Inside I’m dancing

20120906-221013.jpg

Den efterlängtade tatueringen jag pratat om i flera år. Jag gjorde den igår. Jag är så nöjd!

Klockan: 22:11 | Kategori: Allmänt | 2 Kommentarer »

2012-09-03 måndag

Kolmårdenhelgen

En strålande helg har jag haft, det kan jag säga er! Inga bilder kan återge hur jag haft det, men ni får se några stycken åtminstone.

SPA-avdelningen visade sig vara två våningar badland. De andra hade kul, jag slappade mest med Helena som sällskap. Och körde med Daniel som var en av mina medföljande assistenter. Han aktade fötterna mer än han försökte hålla mig ovanför ytan men med mina röstresurser hann jag gapa i tid. ;)

I lördags tänkte vi hinna med ”God morgon djuren”, en rundvandring innan djurparken öppnar med en guide som berättar om djuren och visar när savanndjuren släpps ut. Vi var tydligen lite för lÃ¥ngsamma med den goda frukosten sÃ¥ när vi kom fram till grinden sÃ¥g vi guiden och ett par besökare försvinna upp för backen…

Vi gick in vid tio när det öppnade istället. Daniel försvann med nÃ¥gra kompisar och vi tittade pÃ¥ djuren och ungarna lekte i Bamses värld. Sen gick vi till min favoritdel av parken – delfinariet i Marine World!

Jag och John är redo att se ”fiskarna simma”. ;) Han är en hejare pÃ¥ att köra permobil och flyger över kanter och liknande, totalt orädd. Det är sÃ¥ härligt att se, även om man fÃ¥r hjärtat i halsgropen ibland. Äntligen kan han fÃ¥ utlopp för allt det han tidigare bara fÃ¥tt ha inom sig. Frihet!

Han är en hejare pÃ¥ att prata ocksÃ¥. Vet dock inte om Daniel gillade den biten, för han blev kallad bÃ¥de ”gubbe” och ”Emmas pappa”… ;)

Efter delfinshowen kom KolmÃ¥rdens marknadschef(?) fram och pratade. Hon var en av de som var med och anordnade besöket i samband med Kvällen är din i december i fjol. Hon liksom all annan personal var supertrevlig. Riktigt bra bemötande överallt. I badlandet till exempel, där fanns en egen liten hiss, sÃ¥dan man ska hÃ¥lla in knappen för att Ã¥ka. Den ville inte fungera när jag med permo och bror skulle Ã¥ka ner. Den verkade gnällig med vikten, för i duschstol gick det bra. Sedan fick den en lapp pÃ¥ sig, ”ur funktion”, men personalen erbjöd sig att Ã¥ka med mig om jag ville, eftersom den funkade pÃ¥ sina premisser. Det gick bra!

Besökarna pÃ¥ KolmÃ¥rden och Vildmarkshotellet var dock av skiftande karaktär… En snorunge (ja, ibland fÃ¥r man säga sÃ¥) kläckte sÃ¥ tjusigt ur sig när jag och John körde förbi: ”Om man sitter i rullstol är man knäpp!”. Helena berättade det efterÃ¥t, tur jag inte hörde. Vi rÃ¥kade möta ungens mamma vid toaletterna en stund senare, hon upptog handikapptoaletten med sitt andra barn och hade ingen trevlig ton. Det är sÃ¥klart inte ungens fel att hen fÃ¥tt sÃ¥dan uppfostran. Dumma föräldrar…

Andra var glada att kommentera hur duktig John var. Det var kul!

Jag, Mia och Daniel åker safarilinbanan tillsammans med den andra assistenten. Hon fegade ur i fjol men var nöjd med åkturen i år! :) Mia skrattade gott åt en sekvens hon mindes ur Pettsson och Findus. I linbanan finns nämligen typ kugghjul i svängarna. I berättelsen hade det blivit missförstånd och kugghjul fick heta både mugghjul, lugghjul och hugghjul. Något hon gladeligen skrek vid varje sådant då Daniel var tvungen att hålla fast mitt huvud. ;)

PÃ¥ lördagskvällen ville Mia pÃ¥ disco igen, det var pÃ¥ fredagen ocksÃ¥ nämligen, och vi var inte sena pÃ¥ att haka pÃ¥. Denna gÃ¥ngen var det nere i baren. Trevligt! Det blev lite snurrigt pÃ¥ slutet även för mig… Men jag skyllde sÃ¥ fint pÃ¥ det smÃ¥rutiga gräsliga golvet och sov sedan djupt hela lÃ¥nga natten!

IgÃ¥r hade vi bättre tur med God morgon djuren och John var fascinerad över alla grisar (noshörningar) och hästar (zebror)… Vi Ã¥kte safarit först av alla. Jag och Daniel i en gondol och familjen Dedorsson i nästa. Rätt vad det var ropade John: ”Emma! Jag kommer snart!”. Haha! Han är ett riktigt litet charmtroll! Sedan var vi mest apatiska hela dagen. En rovfÃ¥gelshow hann vi med och Mia red pÃ¥ en kamel. Vi stod och tittade pÃ¥ aporna en bra stund men jag tror ingen av oss registrerade speciellt mycket. Mia bad om att fÃ¥ Ã¥ka hem och om man vet hur social och pigg den ungen är talar det sitt tydliga sprÃ¥k.

Sagt och gjort, hejdå Kolmården och hejdå Vildmarkshotellet! Tack alla inblandade i Kvällen är din-upplevelsen som även gjorde denna resan möjlig!

Klockan: 19:17 | Kategori: Allmänt, foto | Ingen kommentar »