Mmm… Jobbat har jag gjort. Jag kan prata i Ã¥r och dar om hur bra jobb jag har och hur fantastiskt roligt jag har med mina kollegor och övriga människor som cirkulerar pÃ¥ Furuboda, men det känns inte som att det behövs. Ni vet nu. NÃ¥got jag ändÃ¥ tänker berätta är att vi idag varit och föreläst för barn för första gÃ¥ngen. En fjärdeklass var det, sÃ¥ de var runt 10 Ã¥r. Mycket givande och oj, vad mÃ¥nga frÃ¥gor de hade! Allt ifrÃ¥n ”hur sover du, Emma?” till ”är du gift, Emil?”. Artiga och ordentliga barn, sÃ¥ ordentliga att de själva blev förvÃ¥nade. ”Vi brukar inte vara sÃ¥här, vi har aldrig ställt oss sÃ¥ fint pÃ¥ ett led, de brukar fÃ¥ skrika lite Ã¥t oss. Men kan ni inte komma hit igen?”. Ett av de finaste omdömena man kan fÃ¥.

Övrig tid på dygnet står allt mest still, fast att tiden går. Vad hände egentligen? Är det okej att bara leva vidare? Ska jag inte vara ledsen, typ gråta, mer? Har jag accepterat det eller har jag bara inte förstått det än?

Det är fÃ¥ materiella ting som bär med sig sÃ¥ mycket minnen som denna kaffekvarnen. Den symboliserar min barndom pÃ¥ Ã…gatan 6. Brutalt krossades kakrester och skorpor i morteln för att sedan omsorgsfullt malas ner i denna mackapär. Ut med lÃ¥dan, hälla över i en skÃ¥l, pÃ¥ med vatten, ut pÃ¥ baksidan, där vid trädet, och in pÃ¥ altanen för att titta pÃ¥ de smÃ¥ fÃ¥glarna som fyllde sina stackars magar med denna jäsande sörja. Undra hur mÃ¥nga fÃ¥glar vi haft ihjäl… I all välmening.

Den skyldiga kusinligan, på Ågatantiden.

I en facebookkonversation med alla släktingar har vi i minnet vandrat igenom huset på Ågatan. Uppdaterat oss om hur det såg ut, kändes, luktade och lät. Det är otroligt hur mycket man kommer ihåg trots att det var längesedan och vi var små.

Jag minns fortfarande vagt hur farfars röst lät. Både innan respiratorn och med. Ändå kan jag inte låta bli att bli rädd för att glömma farmors röst.

Tankarna som är svÃ¥rast att vänja sig vid är de som börjar med ”aldrig mer…”. För det är ju sÃ¥ – aldrig mer kommer jag att fÃ¥ känna hennes hand i min. Aldrig mer kommer jag att fÃ¥ mumsa pÃ¥ hennes kalops eller mockarutor. Aldrig mer kommer jag fÃ¥ höra hennes hjärtliga skratt och roliga humoristiska kommentarer. Aldrig mer kommer hon att titta mig djupt i ögonen för att försäkra sig om att jag fÃ¥tt mat och att jag har kompisar.

Bara vetskapen om det gör det lite mer tomt.

Klockan: 19:14 | Kategori: Allmänt, foto | Ingen kommentar »

2012-10-19 fredag

I mÃ¥ndags kväll…

…när jag kommit hem frÃ¥n farmor funderade jag en massa. I tisdags började jag skriva ner vad som rörde sig i mitt huvud. DÃ¥ helt osammanhängande, men när jag läser det nu känns det begripligt Ã¥tminstone. I alla fall för mig. Även om jag nu, nÃ¥gra dagar senare inte alls i huvudet befinner mig i veckan när allt närmade sig döden. Mer om det  senare, nu ska jag dela med mig av vad jag skrev:

Jag vet inte hur det är att vara gammal, men jag vet hur det kan vara att vara sjuk. Att ligga där i sängen med en massa människor runt om som tjatar och frågar hur man mår sjuttioelva gånger. Jag vet hur det är att själv vara orolig och samtidigt se på nära och kära hur det tär på dem, sjukdomen och oron. Jag visste inte då hur det var att vara anhörig. Att bara kunna titta på.

Jag vet nu. Jag har suttit vid farmors sida tre långa dagar. Jag har oändligt många gånger sagt ”Hej farmor! Har du det bra? Har du ont?”. Jag förstår om hon tycker att vi varit tjatiga. Ja, hela släkten har varit där i omgångar i helgen. De gånger farmor orkat titta upp och säga någonting tycker jag hon verkat nöjd med det. Hon gillar ju stoj och stim.

Det hela går sakta utför, kan man väl säga. I lördags var hon vaken och skämtade, igår och idag väldigt orolig och till slut inte kontaktbar. Hon får inte i sig någonting och morfindoserna höjs allt eftersom. Det känns inte som att min fina farmor finns kvar där. Hon är inte sig lik.

Vi har suttit vid hennes sida. Vi har dragit dåliga ”Jönssonskämt”, sådana man bara förstår om man tillhör vår släkt. Vi har pratat om livet. Om minnen. Om sorg, om ångest och om lycka. Och kärlek, såklart. Olika sorters kärlek. Vi har sagt ”jag älskar dig farmor/mormor” (det är några av mina kusiners mormor) om och om igen. Och att hon inte ska vara orolig för oss. För det vet vi att hon är, alltid, oftast helt i onödan. Det har liksom varit hennes jobb på något vis.

Men vi har också varit förkrossade över att se henne sådan. Gammal och sjuk. Orolig och smärtpåverkad. Trött och orklös. Tappa förmåga efter förmåga. Se hennes skräckslagna blick när den är som mest tom.

Jag har sagt att vi tar över nu. Ja, farmor, vi ska ta hand om varandra. Alltid. Du ser ju hur vi finns för varandra nu. Vi kan skratta tillsammans. Vi kan gråta tillsammans. Att visa känslor är något fint, även sorgsna känslor, eftersom det tyder på tillit. Vad vore livet utan tillit?

Farmor har lärt mig så mycket om livet. Om omtänksamhet och medmänsklighet. Hon är en av de få människor jag träffat som hjärtligt blir helt förtvivlad om en person är arg på en annan eller om någon är elak. Hon blir uppriktigt upprörd och vill skydda oss mot allt ont som finns i världen. Låter det som en alldeles vanlig farmor kanske? Tro mig när jag säger att det inte är så.

Häromkvällen var hon orolig för ”alla gånger hon varit dummer”. Jag har tänkt och jag har tänkt. Jag kan inte komma på en endaste gång hon sagt eller gjort något som kan benämnas som dumt. Inte mot mig och inte mot någon annan. Det är unikt.

Det är ingen slump att ”You raise me up” är farmors favoritlåt. Hon uppskattar alla människor så ofantligt mycket. Jag hoppas att hon vet hur mycket jag uppskattar henne.

Klockan: 18:56 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »

20121017-195450.jpg

Jag är fåordig just nu. Det enda jag känner är sorg och kärlek. Min fina kusin Emelie har däremot skrivit ner sina tankar och känslor kring denna fantastiska människa, vår farmor/mormor. Jag citerar:

Idag somnade min mormor in. Min moster och min kusin fanns vid hennes sida och höll om henne. Jag letar efter mina känslor, men efter fyra dagars vak och nära umgänge med annalkande död, är jag mest som avskuren eller bortkopplad från allt. Men nu vill jag skriva om min mormor. Humor-mormor, oros-mormor, skapande-mormor, motstånds-mormor och omsorgs-mormor. Kort och gott om den vänligaste själ jag nånsin mött.

Det finns alltid något sött till hands. Vid kassa-apparaten i tygaffären ligger en påse sugkarameller gömda, en av hennes handväskor är fylld av tablettaskar och i hennes sängbordslåda finns med all säkerhet Ahlgrens bilar eller varför inte en påse Gott och Blandat?

”Jag måste ha nåt att suga på, jag blir så torr i mun”, brukar hon säga.

Skafferiet rymmer en djungel av kakburkar. Det är en underbar skattkammare för mina giriga små nävar som glatt gräver runt bland mjuka sockerkakor, havreflarn, finska pinnar, schackrutor och pärlsockriga längder. Jag finner även klenetter och kärleksmums och glor storögt på mina fynd medan jag låter magen fyllas av denna hembakta glädje.

”Är du hungrig? Vill du ha något att äta?”, undrar hon ändå för jämnan.

I tygaffären, som ligger i direkt anslutning till huset på Ågatan, springer vi runt och aktar oss för nålar. Mormors nålar lurar överallt, särskilt i alla kläder som vi får uppsydda.

”Vänta, jag ska bara se om jag fått bort alla nålar”, säger hon men utan lugnande effekt.

Ty jag vet att hon ändå brukar missa en eller två. Hon är inte så noga, för henne är nålstick inget ovanligt eller ens särskilt smärtsamt. Så jag provar med skräckblandad förtjusning.

I ateljén bredvid hennes sovrum står ett välanvänt staffli. Högst upp har hon fäst ett vykort och undertill börjar hennes version ta form. Jag avundas alla färgtuberna och skulle också vilja kunna måla sådär som hon. Hennes tjocka penseldrag går från abstraktion till klarhet och från klarhet till abstraktion igen, beroende på hur nära jag står.

”Hur kan hon veta var klarheten börjar?”, undrar jag.

Jag ska gå på toaletten, däruppe på ovanvåningen. Handfatet och toalettstolen är ljust gröna, lite mentholgrönaktigt. Och ligger det inte en liten läppstiftskysst mentholcigarettfimp och skvalpar runt i toalettstolen? Ännu ett misslyckat, eller kanske bara halvhjärtat, försök att dölja detta hemliga uppsåt.

Morfar vill att hon ska äta olika vitaminer och naturmediciner. Han vill på ett litet tvingande vis försäkra sig om att hennes hälsa är god och att den ska förbli så. Han trugar. Mormor tar motvilligt tabletterna i hand, slänger in dem i käften och spottar ut dom igen så fort han inte ser.

Och sÃ¥ orosmolnen som ständigt hopar sig över Ã…gatan 6.”Ojojoj, hur ska det gÃ¥?”, ”Stackars lilla!”, ”Var försiktig!”, ”Akta sÃ¥ inte Ã¥agubben tar dig!”, ”Åååååå, lilla Iimmelii!”. Men det är en varm oro och ängslan, som liksom pysslar om mig och försöker försäkra sig om att allt ska bli bra igen… Det blir till en lugn och trygg famn, fylld av tillgivenhet och värme. Mormor.

Så torkar hon min mun med disktrasan och säger

”Äh, lite skit rensar magen.”

Och nattar mig med ramsan: Sov sött, skit blött, vakna mitt i blagan!”.

Det känns stort på något sätt, att ha fått sitta vid hennes sida och vänta på det sista andetaget. Jag tror jag kom till insikt om att det inte är döden jag länge fruktat, utan det som kommer efter. Längtan eller avsaknaden. Det är insikten att jag aldrig mer kommer att få höra hennes röst eller att hennes varma händer aldrig mer kommer att stryka min kind, som får mina ögon att tåras och bröstet att knytas ihop. Av saknad.

Döden då? Jo den är fruktansvärt ful, den vanställer min underbara mormor. Den stänger långsamt och så obarmhärtigt av funktionerna i hennes kropp, medan jag fuktar hennes läppar med solrosfröolja. Döden får det att vändas i magen på mig, som när jag försiktigt rensar bort lite beläggningar i hennes munhåla. Det äcklar mig så till den grad att jag nästan spyr.

Men döden varar inte över tid. Den är, relativt sett, ett ögonblick. Och den blev paradoxalt nog till en lättnad när den slutligen kom. När jag fick beskedet, var jag lugn. Ӏntligen, skönt, tack och lov att Pia och Sigrid var där.” Nu ska jag lära mig att handskas med saknaden…

Och döden har fått mig att välja livet framför arbetslivet. Jag sjukanmälde mig inte idag, trots att jag sa att jag skulle komma tillbaka till jobbet idag. Tanken på att få ett torftigt ”Hej.Ok.” till svar fick mig att med gott mod låta bli. Vi bokade resan till Cuba istället.

Vi älskar dig i evighet.

Klockan: 19:57 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »

2012-10-14 söndag

Hej farmor

20121014-195201.jpg

Vi har suttit hos dig hela helgen. Tiden har inte existerat. Ändå var det allt vi hade. Hela släkten har varit och hälsat på. Det har varit stoj och bus, precis så som du alltid gillat. Vi har tagit hand om varandra och vi mår alla bra. Vi har tittat på gamla foton och pratat om minnen vi har tillsammans med dig och varandra.

Vi har skrattat, men vi har ocksÃ¥ grÃ¥tit. Du är nu sÃ¥ trött att du inte orkar hÃ¥lla dig vaken. Ett ”hej, jag har det bra” eller ”ja, aj aj aj” är allt du orkar klämma fram innan ögonen sluts och du somnar igen.

Vi har hållit din hand, hela dagarna. Jag hoppas och tror att du känt att vi varit där även när du sovit. Vi har hållit om dig, men också varandra. Att se sin mamma/farmor/mormor tyna bort är inte lätt, förstår du. Vi älskar ju dig och vill ha dig hos oss i all evighet. Livet fungerar inte så.

Det vi har kvar är minnen. Minnen och varandra. Du har lärt oss mycket men det allra finaste jag kommer bära med mig är din omtanke. Alla ska må bra och trivas. Det finns ingen mening med att träta.

SÃ¥. Det är okej. Jag försökte säga det till dig. Följ med farfar. Ta hand om varandra. Och se med stolta ögon pÃ¥ vad ni lämnat kvar här pÃ¥ jorden – för ja, vi kommer att ta hand om varandra. Precis sÃ¥ som du lärt oss.

Vi älskar dig.

Klockan: 20:00 | Kategori: Allmänt | 6 Kommentarer »

2012-10-07 söndag

Spindelnät

Mitt fotointresse har liksom fått vila lite. Sommaren är min bästa fototid av den anledningen att jag har bäst rörlighet då (minst kläder som tar emot) och av förklarliga skäl orkade jag inte ens tänka på att ta fram kameran i somras. För ett par veckor sedan fick jag ett ryck och började rota i kameraväskorna.

Kameran jag brukar fota med, där man kan se på displayen och inte bara i sökaren när man letar motiv, var inte laddad. Det resulterade i att jag fick ta min Nikon och fota på känn. Lyssna och titta på objektivet om den fokuserade på något som var nära eller långt borta och på så vis avgöra om jag hade fokuserat  på rätt motiv. Det gick hyfsat ändå för att vara ren chansning!

Klockan: 11:35 | Kategori: Allmänt, foto | Ingen kommentar »

Än är det lÃ¥ng tid tills jag är van föreläsare, men jag börjar bli lite varm i kläderna Ã¥tminstone. VÃ¥r föreläsning i Malmö pÃ¥ FRI2012 gick bra! Det var ont om tid och vi skulle vara tre föreläsare pÃ¥ trekvart… Men vi fick ihop det till sist! PÃ¥ bilden ovan är det frÃ¥n vänster vÃ¥r handledare Maria, nya ambassadören Emil, nya ambassadören Frida, jag, rutinerade ambassadören Karl och rutinerade ambassadören Pax. Den som saknas pÃ¥ fotot är rutinerade ambassadören Anna, hon hade fullt upp med att stÃ¥ i Furubodas monter.

Efter föreläsningen gick även vi runt och kikade bland montrarna. Blev glad av att en som lyssnat på vår föreläsning kom fram till mig och sa att hen tyckte det var jätteintressant. Blir taggad att fortsätta!

Imorgon Ã¥ker vi iväg lÃ¥ngt ut i skogen för tvÃ¥ kick-in-dagar. Det ska bli roligt! Hoppas att vädret blir hyfsat och att det finns täckning pÃ¥ mobilerna… Annars är jag Ã¥ter i staden pÃ¥ onsdag kväll. ;)

I helgen fick jag ett infall – nu MÃ…STE jag Ã¥ka till farmor och hälsa pÃ¥! Förra helgen var hon inlagd i Karlskrona och pga en icke pÃ¥litlig bil (den har varit pÃ¥ verkstan typ hela sommaren) kunde jag inte Ã¥ka dit. Nu är hon hemma och det var längesen vi sÃ¥gs. Hon mÃ¥dde väl sÃ¥där tror jag, helt morfindimmig, gammal, sjuk och trött.

Det gör lite ont att se henne tyna bort men det känns bra att kunna trösta lite, lite. ”Jag har ocksÃ¥ haft den där medicinen, jag vet hur det känns, det är inte farligt eller konstigt att du mÃ¥r som du gör” gör henne en aning lugnare.

Farmor oroar sig ofta och mycket för mig, hon är rädd att jag har det svÃ¥rt och mÃ¥r dÃ¥ligt. Jag förklarar gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng att jag mÃ¥r bra, jag har det bra och det är ingen fara, men det verkar liksom inte hjälpa. Hon hade drömt att hon passade mig och att jag trillat i badkaret. ”Hur passar jag henne egentligen?” frÃ¥gade hon sig själv. Usch, läskiga drömmar, men vi sa att det kan bli sÃ¥ om man gÃ¥r pÃ¥ morfin, man vet inte vad som är pÃ¥ riktigt och vad som är en dröm.

Det fina med min farmor är att hon även i de svÃ¥raste stunder kan plocka fram sin utomordentliga humor. Helst när man minst anar det. Hon blandade ihop släktingars namn och till slut frÃ¥gade jag henne om hon visste vad hon själv hette. Utan att tveka sa hon ”Anna Svensson” och vi alla bröt ihop i skratt. Hon har ett annat efternamn och sa sitt rätta namn strax därefter. Det är bra att man kan ha roligt Ã¥t att det blir tokigt ibland.

Antingen har jag drabbats av höstmuskelsvaghet eller är jag helt enkelt sämre, men mina armar orkar inte mer nu. På återseende!

Klockan: 19:11 | Kategori: Allmänt, foto | Ingen kommentar »