20121017-195450.jpg

Jag är fåordig just nu. Det enda jag känner är sorg och kärlek. Min fina kusin Emelie har däremot skrivit ner sina tankar och känslor kring denna fantastiska människa, vår farmor/mormor. Jag citerar:

Idag somnade min mormor in. Min moster och min kusin fanns vid hennes sida och höll om henne. Jag letar efter mina känslor, men efter fyra dagars vak och nära umgänge med annalkande död, är jag mest som avskuren eller bortkopplad från allt. Men nu vill jag skriva om min mormor. Humor-mormor, oros-mormor, skapande-mormor, motstånds-mormor och omsorgs-mormor. Kort och gott om den vänligaste själ jag nånsin mött.

Det finns alltid något sött till hands. Vid kassa-apparaten i tygaffären ligger en påse sugkarameller gömda, en av hennes handväskor är fylld av tablettaskar och i hennes sängbordslåda finns med all säkerhet Ahlgrens bilar eller varför inte en påse Gott och Blandat?

”Jag måste ha nåt att suga på, jag blir så torr i mun”, brukar hon säga.

Skafferiet rymmer en djungel av kakburkar. Det är en underbar skattkammare för mina giriga små nävar som glatt gräver runt bland mjuka sockerkakor, havreflarn, finska pinnar, schackrutor och pärlsockriga längder. Jag finner även klenetter och kärleksmums och glor storögt på mina fynd medan jag låter magen fyllas av denna hembakta glädje.

”Är du hungrig? Vill du ha något att äta?”, undrar hon ändå för jämnan.

I tygaffären, som ligger i direkt anslutning till huset på Ågatan, springer vi runt och aktar oss för nålar. Mormors nålar lurar överallt, särskilt i alla kläder som vi får uppsydda.

”Vänta, jag ska bara se om jag fått bort alla nålar”, säger hon men utan lugnande effekt.

Ty jag vet att hon ändå brukar missa en eller två. Hon är inte så noga, för henne är nålstick inget ovanligt eller ens särskilt smärtsamt. Så jag provar med skräckblandad förtjusning.

I ateljén bredvid hennes sovrum står ett välanvänt staffli. Högst upp har hon fäst ett vykort och undertill börjar hennes version ta form. Jag avundas alla färgtuberna och skulle också vilja kunna måla sådär som hon. Hennes tjocka penseldrag går från abstraktion till klarhet och från klarhet till abstraktion igen, beroende på hur nära jag står.

”Hur kan hon veta var klarheten börjar?”, undrar jag.

Jag ska gå på toaletten, däruppe på ovanvåningen. Handfatet och toalettstolen är ljust gröna, lite mentholgrönaktigt. Och ligger det inte en liten läppstiftskysst mentholcigarettfimp och skvalpar runt i toalettstolen? Ännu ett misslyckat, eller kanske bara halvhjärtat, försök att dölja detta hemliga uppsåt.

Morfar vill att hon ska äta olika vitaminer och naturmediciner. Han vill på ett litet tvingande vis försäkra sig om att hennes hälsa är god och att den ska förbli så. Han trugar. Mormor tar motvilligt tabletterna i hand, slänger in dem i käften och spottar ut dom igen så fort han inte ser.

Och sÃ¥ orosmolnen som ständigt hopar sig över Ã…gatan 6.”Ojojoj, hur ska det gÃ¥?”, ”Stackars lilla!”, ”Var försiktig!”, ”Akta sÃ¥ inte Ã¥agubben tar dig!”, ”Åååååå, lilla Iimmelii!”. Men det är en varm oro och ängslan, som liksom pysslar om mig och försöker försäkra sig om att allt ska bli bra igen… Det blir till en lugn och trygg famn, fylld av tillgivenhet och värme. Mormor.

Så torkar hon min mun med disktrasan och säger

”Äh, lite skit rensar magen.”

Och nattar mig med ramsan: Sov sött, skit blött, vakna mitt i blagan!”.

Det känns stort på något sätt, att ha fått sitta vid hennes sida och vänta på det sista andetaget. Jag tror jag kom till insikt om att det inte är döden jag länge fruktat, utan det som kommer efter. Längtan eller avsaknaden. Det är insikten att jag aldrig mer kommer att få höra hennes röst eller att hennes varma händer aldrig mer kommer att stryka min kind, som får mina ögon att tåras och bröstet att knytas ihop. Av saknad.

Döden då? Jo den är fruktansvärt ful, den vanställer min underbara mormor. Den stänger långsamt och så obarmhärtigt av funktionerna i hennes kropp, medan jag fuktar hennes läppar med solrosfröolja. Döden får det att vändas i magen på mig, som när jag försiktigt rensar bort lite beläggningar i hennes munhåla. Det äcklar mig så till den grad att jag nästan spyr.

Men döden varar inte över tid. Den är, relativt sett, ett ögonblick. Och den blev paradoxalt nog till en lättnad när den slutligen kom. När jag fick beskedet, var jag lugn. Ӏntligen, skönt, tack och lov att Pia och Sigrid var där.” Nu ska jag lära mig att handskas med saknaden…

Och döden har fått mig att välja livet framför arbetslivet. Jag sjukanmälde mig inte idag, trots att jag sa att jag skulle komma tillbaka till jobbet idag. Tanken på att få ett torftigt ”Hej.Ok.” till svar fick mig att med gott mod låta bli. Vi bokade resan till Cuba istället.

Vi älskar dig i evighet.

Klockan: 19:57 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »

En kommentar

  1. thile skriver:

    Ta vare på dine dyrebare minner om din elskede farmor, Emma.

    Styrkeklemmer ♥

    SÃ¥ utrolig fint skrevet her ovenfor.

Kommentera

* Obligatoriskt