…när jag kommit hem frÃ¥n farmor funderade jag en massa. I tisdags började jag skriva ner vad som rörde sig i mitt huvud. DÃ¥ helt osammanhängande, men när jag läser det nu känns det begripligt Ã¥tminstone. I alla fall för mig. Även om jag nu, nÃ¥gra dagar senare inte alls i huvudet befinner mig i veckan när allt närmade sig döden. Mer om det  senare, nu ska jag dela med mig av vad jag skrev:

Jag vet inte hur det är att vara gammal, men jag vet hur det kan vara att vara sjuk. Att ligga där i sängen med en massa människor runt om som tjatar och frågar hur man mår sjuttioelva gånger. Jag vet hur det är att själv vara orolig och samtidigt se på nära och kära hur det tär på dem, sjukdomen och oron. Jag visste inte då hur det var att vara anhörig. Att bara kunna titta på.

Jag vet nu. Jag har suttit vid farmors sida tre långa dagar. Jag har oändligt många gånger sagt ”Hej farmor! Har du det bra? Har du ont?”. Jag förstår om hon tycker att vi varit tjatiga. Ja, hela släkten har varit där i omgångar i helgen. De gånger farmor orkat titta upp och säga någonting tycker jag hon verkat nöjd med det. Hon gillar ju stoj och stim.

Det hela går sakta utför, kan man väl säga. I lördags var hon vaken och skämtade, igår och idag väldigt orolig och till slut inte kontaktbar. Hon får inte i sig någonting och morfindoserna höjs allt eftersom. Det känns inte som att min fina farmor finns kvar där. Hon är inte sig lik.

Vi har suttit vid hennes sida. Vi har dragit dåliga ”Jönssonskämt”, sådana man bara förstår om man tillhör vår släkt. Vi har pratat om livet. Om minnen. Om sorg, om ångest och om lycka. Och kärlek, såklart. Olika sorters kärlek. Vi har sagt ”jag älskar dig farmor/mormor” (det är några av mina kusiners mormor) om och om igen. Och att hon inte ska vara orolig för oss. För det vet vi att hon är, alltid, oftast helt i onödan. Det har liksom varit hennes jobb på något vis.

Men vi har också varit förkrossade över att se henne sådan. Gammal och sjuk. Orolig och smärtpåverkad. Trött och orklös. Tappa förmåga efter förmåga. Se hennes skräckslagna blick när den är som mest tom.

Jag har sagt att vi tar över nu. Ja, farmor, vi ska ta hand om varandra. Alltid. Du ser ju hur vi finns för varandra nu. Vi kan skratta tillsammans. Vi kan gråta tillsammans. Att visa känslor är något fint, även sorgsna känslor, eftersom det tyder på tillit. Vad vore livet utan tillit?

Farmor har lärt mig så mycket om livet. Om omtänksamhet och medmänsklighet. Hon är en av de få människor jag träffat som hjärtligt blir helt förtvivlad om en person är arg på en annan eller om någon är elak. Hon blir uppriktigt upprörd och vill skydda oss mot allt ont som finns i världen. Låter det som en alldeles vanlig farmor kanske? Tro mig när jag säger att det inte är så.

Häromkvällen var hon orolig för ”alla gånger hon varit dummer”. Jag har tänkt och jag har tänkt. Jag kan inte komma på en endaste gång hon sagt eller gjort något som kan benämnas som dumt. Inte mot mig och inte mot någon annan. Det är unikt.

Det är ingen slump att ”You raise me up” är farmors favoritlåt. Hon uppskattar alla människor så ofantligt mycket. Jag hoppas att hon vet hur mycket jag uppskattar henne.

Klockan: 18:56 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »

En kommentar

1. Malin skriver:

   21 oktober 2012, 19:30 kl. 19:30

   Hej Emma! Du verkar vara en otroligt stark tjej och du har ett härligt sätt att uttrycka dig på. Har du funderat på att skriva en bok om ditt liv? kramar