Idag för ett år sedan hände något jag aldrig kommer att glömma.

Den 29/11 2011 ringde min rektor mig. Han undrade om jag kunde tänka mig att spela in speakerrösten till RG-filmen. Javisst, tänkte jag. Morgonen efter, den 30/11, skulle jag befinna mig i C4’s ljudstudio. Min kusin Sigrid ville följa med mig i skolan den dagen, sÃ¥ hon följde med dit, innan min första lektion. Min kusin Joel jobbade där dÃ¥ som lärare i ljudproduktion. Kanske är det han som ska spela in, tänkte jag.

Men när vi kom dit öppnar en ung man i vit rock dörren. Är vi fel? tänkte jag. Mannen verkade osäker, men hälsade pÃ¥ oss. Jag förstod ingenting, men följde med in. Han var frÃ¥n KTH. Berättade att rektorn gett mig fel information. Ludvig frÃ¥n KTH hade hittat ett sätt att kommunicera med delfiner, han fick delfiners ”prat” att bli text pÃ¥ skärm, sa han. Delfiner, haha! tänkte jag. Slump att just jag är här. Jag som älskar delfiner. Jag skulle fÃ¥ testa detta och se om det funkade, sa Ludvig. Han skulle filma, för dokumentation. Jag skrattade lite försiktigt, tittade pÃ¥ Sigrid och ass och frÃ¥gade: ”vad är detta?” eller nÃ¥got liknande.

Vi tog av mig jackan och jag satte mig framför skärmen. Ludvig försvann snabbt in i rummet bredvid. ”Vad ska jag säga?” undrade jag. ”SÃ¥ Emma, nu är det bara att ställa din första frÃ¥ga” säger Ludvig frÃ¥n rummet bredvid. FrÃ¥ga? En delfin? Är detta ett test, hur trög jag är? Ska de se hur länge jag gÃ¥r pÃ¥ det? tänkte jag. Men samtidigt kunde jag inte bara vara tyst. Sigrid och ass bad mig att säga nÃ¥got. Jag kunde inte säga ”tror inte pÃ¥ detta”. SÃ¥ jag sa ”hej”. PÃ¥ skärmen dök det upp slarvigt skriven text. Vi avklarade diverse samtalsämnen. Hur mÃ¥r du? Vad tycker du om att göra? Har du nÃ¥gra syskon? Vilken är din favoritmat? Delfinen Pablo försökte fÃ¥ mig att sjunga. Jag vägrade, skyllde pÃ¥ att jag var envis. Jag berättade att jag sjungit med Sanna Nielsen och att jag träffat fler kändisar. Pablo sa att han ocksÃ¥ kände en svensk kändis. ”Vem dÃ¥?” frÃ¥gar jag. ”Han heter Mart…” och DÄR fattade jag! ”…in Stenmarck och han har ett program pÃ¥ TV4”

Jag tappade hakan. En film dök upp pÃ¥ skärmen. Det var Martin Stenmarck som talade. ”Tjenare Emma! Jag kommer frÃ¥n ett program som heter Kvällen är din. Jag vet att din högsta dröm är att fÃ¥ simma bland delfiner, sÃ¥ packa väskan full med badkläder, för du ska till KolmÃ¥rden! Vi ses!” eller nÃ¥got liknande sa han. Samtidigt kom ett filmteam ut frÃ¥n rummet bredvid. Stora kameror och jag var chockad. Min första reaktion, förutom att tappa hakan, var ”jag TYCKTE väl att det var konstigt!” Sen frÃ¥gade jag Sigrid och ass: ”Visste ni detta?” vilket var en dum frÃ¥ga – klart de visste! Pappa kom ocksÃ¥ ut tillsammans med filmteamet. ”Jag vet ju att detta alltid varit din stora dröm” sa han. Det enda jag fick fram var ”tack, jag älskar dig!”.

Filmkamerorna pausade lite och jag försökte landa innan det var dags för intervju. ”När ska vi Ã¥ka?” frÃ¥gade jag och tänkte att det blir väl om tvÃ¥ veckor. ”TÃ¥get gÃ¥r i eftermiddag.” VA?! Den chocken var nog den största. Jag hann inte smälta det. Jag är ganska van vid kameror, bÃ¥de frÃ¥n skolan och hemma, men att formulera sig under den intervjun var omöjligt. ”Ska jag gÃ¥ till skolan nu?” undrade jag. ”Ja, om du vill” svarade pappa. Fick stränga order om att inte berätta för nÃ¥gon.

Gick bort till skolan. På religionslektionen fick jag tillsägelse för att jag var ofokuserad. SMSade till Alice, som satt bredvid mig på lektionen; JAG SKA VARA MED I KVÄLLEN ÄR DIN! OBS! HEMLIGT! Fick berätta för mina närmsta vänner. Skickade samma till Helena, som var på väg ner till Lund för ett läkarbesök. På lunchrasten ringde jag Helena. Sa att vi åker redan i eftermiddag. Hon var glad för min skull.

Hem och packa. Pappa ville åka tidigare till Hässleholm, så medan jag väntade på honom SMSade jag Helena. Frågade hur det gått på läkarbesöket. När vi pratat i telefon på lunchen sa hon att tåget hem skulle gå vid femtiden. Så hon skrev att hon berättar ikväll, på Facebook, när hon kommit hem. Om läkarbesöket.

Väl i Hässleholm gick pappa före oss till andra sidan tÃ¥gstationen för att hämta nÃ¥got han köpt pÃ¥ Blocket. När jag kommit dit och Ã¥kt ner med hissen stÃ¥r Helena och Olle där. ”VA? SÃ¥ ni Ã¥kte inom ändÃ¥ pÃ¥ vägen hem?!” Helena skrattade. ”Vi ska med!” Jag fattade ingenting. ”Vi ska MED! Till KolmÃ¥rden!” Lyckan var gjord. Kan det bli bättre?! undrade jag.

Tyvärr hade vi inte tur när vi skulle pÃ¥ tÃ¥get. Liften var sönder. Sköt den manuellt, föreslÃ¥r vi. Det fÃ¥r vi inte sa tÃ¥gvärd. Klockan var redan efter 20, vi MÃ…STE med, vi hinner inte vänta pÃ¥ taxi. ”Vi ringer taxi nu” sa tÃ¥gvärden. ”NEJ! Ett filmteam väntar pÃ¥ oss! Vi hinner inte!” Ass tog mig i famnen och lyfte upp mig pÃ¥ tÃ¥get. Bara permon kvar. Pappa och tÃ¥gvärden försökte lyfta, men tÃ¥gvärden orkade inte sÃ¥ han släppte. Pappa skadade ryggen. När permon väl kommit upp satte ass mig i den. Jag fastnade med foten, fick sjukt ont, och ass skadade knät i trappan. Men vi var pÃ¥ tÃ¥get, pÃ¥ väg mot Norrköping.

Strax innan midnatt var vi på Vildmarkshotellet. Jag kunde inte somna. Vad är det som har hänt idag egentligen?

Fortsättning följer imorgon…

Klockan: 11:21 | Kategori: Allmänt | Ingen kommentar »

Barn har sÃ¥ kloka tankar och funderingar. Jag har alltid tyckt om att träffa barn och blev givetvis glad när jag insÃ¥g att det ingÃ¥r i mitt arbete numera. Fjälkinge skola fick idag besök av mig, Emil och Frida. Ettorna och tvÃ¥orna träffade vi – sammanlagt 50 barn! Spralliga men oerhört nyfikna, sÃ¥ det ska vara alltsÃ¥. Vi diskuterade länge vad jag kan och inte kan. Hoppa hopprep? Simma? Läsa? ”Du kan saker inte vi kan”, sa en elev, ”köra permobil kan inte vi”. Vi kom fram till att vi alla kan massor, fast olika, och antagligen mycket mer än vad vi tror.

Jag avslutar min föreläsning med att säga: ”Jag har inte ett sämre liv, jag har bara ett annorlunda liv”. En elev var snabb med att kommentera: ”Du har ett BRA liv!”. De har fattat grejen. Mission completed.

Lite senare kom samma elev fram till mig och sa: ”Det var inte läskigt”. Jag frÃ¥gar vad som inte var läskigt. ”Att träffa sÃ¥ snälla människor som ni!”. Vi har definitivt gjort nytta. Det värmer i hjärtat!

Vi lät dem prova mörkerglasögon för att känna pÃ¥ hur det är att vara blind. Uppskattat av mÃ¥nga. Resten av utelekstiden ägnades Ã¥t mina ”discolampor” och andra finesser pÃ¥ permon samt tävling med barnen vem som hann runt huset först. Jag förlorade stort… Sen ville de att jag och Emil skulle tävla. Problemet för min del är bara att Emils permo gÃ¥r mycket fortare än min. Hur löser vi detta? klurade barnen. De ville verkligen att vi skulle tävla. De sa Ã¥t Emil pÃ¥ skarpen att köra SAKTA, lovade att heja pÃ¥ mig, och sen klara, färdiga, gÃ¥..! Kloka kids.

Vi var klara vid 12. Ställde oss i entrén till högstadieskolan, för att inte frysa ihjäl. Att vi skulle stÃ¥ där länge hade vi ingen aning om, och tur var nog det… Färdtjänsten var beställd till 12.20. Ingen bil hade dykt upp 12.40. Ringde för att anmäla sen bil – tekniskt fel, lÃ¥ng telefonkö. 40 minuter senare kom jag fram i kön, ny bil skickas och ska vara hos oss 13.35. Men icke… Den dök inte upp. Började ringa igen, en halvtimmes telefonkö. Kvinnan som svarade pratade personligen med en förare som satt sysslolös(?!) och han körde direkt för att hämta oss. 14.40 satt vi i taxin pÃ¥ väg hem. Väl innanför porten jublade jag över att vi var hemma och utbrast ”nu ska bara hissen funka ocksÃ¥”. Halvvägs uppe stannade hissen. Numret till felanmälan stÃ¥r utanpÃ¥ hissen. Ropade till Frida som lyckligtvis stod kvar där nere och bad om numret. Ringde. ”Det är mÃ¥nga som ringer just nu, vänligen dröj.” Innan jag hann komma fram i kön lyckades vi fÃ¥ hissen att Ã¥ka ner igen. In i nästa hiss och upp till lägenheten..!

Klockan: 17:48 | Kategori: Allmänt | Ingen kommentar »

2012-11-28 onsdag

Jag vägrar

”Du, jag behöver nog hosta” ropar jag till assistenten, mitt i maten.

”Hostmaskin eller trycka?” undrar hon och jag tycker att vi provar med maskinen först. Hon har varit med vid flera sjukomgÃ¥ngar tidigare, startar och rattar vant in rätt inställningar pÃ¥ maskinen och trycker masken mot mitt ansikte.

Det rosslar, slemmar och jag kämpar med att hantera allt rätt i mun, hals och lungor. Det kräver teknik att använda hostmaskinen, men också att svälja rätt när man har svaga muskler. Något jag blivit allt sämre på den senaste tiden, därför jag börjar hosta när jag äter.

Det stockar sig lite i hals och lungor. ”Tryck istället” säger jag. Hon tittar mig i ögonen för att avläsa hur hon ska göra. Det krävs att assistenterna är bra pÃ¥ att tolka mina smÃ¥ signaler när jag inte hinner att prata. ”Det känns mycket här lÃ¥ngt ner pÃ¥ höger sida” säger hon. Och ja, det skorrar en hel del.

Det börjar lossna. ”PEPmasken ligger i bokhyllan” talar jag om och hon hämtar den. Ännu lite mer lossnar. Hon trycker nÃ¥gra gÃ¥nger till och jag fÃ¥r upp en del tack vare god kommunikation. Trycker man inte exakt i rätt tid, hÃ¥ller kvar lagom länge eller trycker för hÃ¥rt eller för löst händer ingenting och jag slösar bara kraft.

”Det börjar lugna sig” konstaterar jag och säger att vi pausar lite, men det dröjer inte en minut innan jag behöver hjälp igen. FÃ¥r upp lite till och assistenten hÃ¥ller med, det burrar inte alls lika mycket längre.

”Du kan ta undan min mat, jag är för svag för att kunna fÃ¥ ner nÃ¥got nu.”

Vi hostar lite till och jag är lite uppgiven. ”SÃ¥ här kan jag ju inte hÃ¥lla pÃ¥.” Assistenten tittar mig i ögonen och gestikulerar att jag ska ta det lugnt. Hon är en av de som kan fÃ¥ mig Ã¥tminstone lite lugnare även under ett riktigt svÃ¥rt hostanfall, den prövningen utsattes vi för en dag i somras.

Känner tårarna komma varje gång detta händer. Försöker hålla dem inne, i alla fall tills jag hostat klart, jag får ingen kraft när jag gråter och då blir det bara värre. Går liksom in i en praktisk bubbla, först reda ut situationen, sen känna efter.

45 minuter senare hostar jag fortfarande lite.

På något vis fick jag bestämma mig här och nu. Lunginflammation skrämmer mig rejält, det gör det. Men mat är gott. Mat är livskvalité för mig. Jag har knappen, men jag kan inte ge upp mitt ätande. Jag kan bara inte.

Så, om jag dör av lunginflammationen jag får när jag drar ner maten i lungorna, då gör jag det.

Det är farligt att leva.

Klockan: 18:19 | Kategori: Allmänt, SMA | 1 kommentar »

2012-11-24 lördag

I Riksdagen

Mycket ska man vara med om och det är häftigt, tycker jag. Klockan fyra i torsdags morse, en halvtimme innan det var dags att stiga upp, vaknade jag. Ganska pigg för att vara så tidigt, men så brukar det vara när jag ska göra något roligt. Stockholm och Riksdagen var vad som väntade då, tillsammans med ett gäng från Region Skåne, två kollegor till mig och vår chef som agerade assistent.

Det var ett förväntansfullt gäng som attans tidigt samlades på Kristianstads centralstation och hoppade på Pågatåget till Hässleholm och därefter X2000 till Stockholm. Eller ja, det var lite meck att komma ombord eftersom inte personalen på tåget fått meddelande om att rullstolsplatserna var bokade och därmed inte stod redo med liften. De ansvariga från Region Skåne som bokat resan kliade sig lite i huvudet men ville inte riktigt säga att de tyckte det var knepigt, men i alla fall så hittade vi en tågvärd till sist och vi kom på.

Väl i Stockholm var det snabba pix som gällde. In på McDonalds och få i sig lite mat för de som inte käkat på tåget samtidigt som vi slängde chefen och väskorna i en taxi till hotellet, sen pinna bort till Riksdagen. Där fick vi genomgå säkerhetskontroller likt de på flygplatsen och sedan låsa in alla våra väskor och tillhörigheter i ett skåp samt få ett klistermärke på tröjan.

Vi blev runtvisade i några av Riksdagens lokaler. Mycket hissåkande och dörröppnande. Det var högt i tak och många dubbeldörrar, vissa smalare än andra och då behövdes dörr två också öppnas. Det hörde tydligen inte till vanligheterna men gänget vi var där med var noga med att det skulle vara lika för alla så den längsta killen lyfte upp den lättaste tjejen men ändå var det en dörr de inte lyckades öppna. Jag fick stå utanför och kika in.

Så småningom fick vi gå in i plenisalen och lyssna på en slags frågestund mellan politiker. Lite intressant, väldigt blandade frågor. Allt ifrån att man bara kan hämta ut körkort på postkontor till att fri abort i Sverige leder till att danskar åker hit för könsselektiv abort. När vi lyssnat i 25 minuter gick vi vidare till en liten sal där vi fick träffa några Skånepolitiker. Vi pratade med dem i en och en halv timme och under den tiden fick vi fika också. Intressant även det, att lyssna på deras olika åsikter och känna att de faktiskt lyssnar på oss och kanske till och med håller med om vad vi säger.

Vi tackade nöjda och glada Region Skåne som anordnat detta och gick ifrån Riksdagen, en upplevelse rikare. På vägen mot hotellet försökte vi hitta något ställe att käka på, men det var antingen fullt, otillgängligt eller mat vi inte önskade, så vi hamnade efter ett tips på Twitter på Vapiano som visade sig vara runt hörnet på hotellet. Medan min kollega satte sig där och väntade på ett bord gick vi och checkade in på hotellet, sen möttes vi på Vapiano och åt. Riktigt, riktigt god mat men väldigt mycket folk och väldigt hög musik så vi gick ganska kvickt därifrån, trötta som vi var.

Man skulle kunna tro att kvällen var slut där, men så var det inte. Vi hade nästan alla hittat någon Stockholmsvän som ville ses. Johnie var den jag för längesedan bestämt med, men han visade sig få lite problem att hitta taxi då både AIK spelade match och Swedish House Maffia hade spelning. Han lyckades till slut och vi hann ses ett par timmar på hotellet innan det var dags för honom att åka hem. Jag och Johnie har känt varandra via nätet ungefär fyra år men aldrig setts, så det var väldigt trevligt.

Igår morse gick vi upp i mer lagom tid och åt en hotellfrukost som var sådär, men hotellfrukost är ju hotellfrukost så jag åt med glädje. Vi packade våra väskor och gick en shoppingrunda på Kungsgatan innan vi återvände till hotellet för att checka ut och gå mot centralen för att åka hem.

PÃ¥ centralen gick vi in fel ingÃ¥ng och där möts jag av nÃ¥gon som säger ”Emma? Hej!” och döm om min förvÃ¥ning när jag ser att det är en tjej jag lärt känna via ett forum för fem-sex Ã¥r sedan. Synd att vi har sÃ¥ brÃ¥ttom, sa jag och rusade vidare. Hon skickade sedan ett sms och sa att det var nog ödet för hon skulle egentligen ta t-banan hem men den var försenad sÃ¥ hon gick för att ta pendeln. Och vi som gick fel..!

Resan hem gick bra och jag är väldigt nöjd med resan. Tänk vad många fina människor jag får träffa och vad mycket jag får vara med om.

Klockan: 16:15 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »

Har ni någon gång funderat på vad som händer om man överklagar och strider för något? Resultatet för en själv blir ju ganska tydligt, ett beviljande eller avslag liksom, men vad händer i stora Sverige?

Jag och pappa har fått bevisat att man kan påverka. Rejält.

När jag var 11 år köpte mina föräldrar en bil. Skrev den på min mamma, hon sökte bilstöd, dvs grundbidrag och anpassningsbidrag. Bilen anpassades så att jag kunde åka med och i min permobil. När jag var 14 skilde sig mina föräldrar. Mamma flyttade, bilen skrevs över på pappa. Strax därefter fick pappa ensam vårdnad om mig.

Ett par år sedan gick rampen sönder. Reparationen skulle kosta 4000:- och för det söker man anpassningsbidrag för reparation hos Försäkringskassan. Pappa gjorde det, och fick avslag. Varför? Jo, för det var inte han som hade sökt grundbidrag och anpassningsbidrag från början.

Sätt tillbaka bilen på mamman, föreslog Försäkringskassan. Hon har inte vårdnaden om Emma, förklarade pappa. Då går inte det heller, meddelade Försäkringskassan.

Det fanns inget vis att kringgÃ¥. Ingen kunde söka bidrag för att reparera rampen. Däremot erbjöd Försäkringskassan att de kunde betala ett nytt grundbidrag (30000:-) och ett nytt anpassningsbidrag (365000:-) om vi ville köpa en ny bil istället. Men det skulle ju kosta oss 300000 ocksÃ¥…

Vi kämpade och överklagade och fick hjälp av RBUs jurist Henrik Petrén. Försäkringskassan överklagade sedan det, men till sist vann vi. Vi vann för att sådant här inte ska göra användaren (mig) lidande.

Imorgon åker jag upp till Riksdagen med Medborgardialog för unga i Region Skåne. Vi ska träffa politiker och jag hade tänkt ta upp denna frågan. Men innan jag gör det ville jag ha lite mer kött på benen. Är det fortfarande likadant?

Jag slängde iväg ett mail till Henrik Petrén och fick svar senare samma dag.

”Ja, som ett resultat av det mÃ¥l vi drev har Försäkringskassan ändrat den föreskrift som är tillämplig. Numera framgÃ¥r det att även en annan förälder kan beviljas bidrag för reparation av anpassning. Här kan du läsa föreskriften i sin nuvarande lydelse, se 2 §: http://lagrummet.forsakringskassan.se/Foreskrifter/pdf_S2004_7.pdf

Det känns både som en lättnad och en seger. Inte bara för oss utan även för andra. Jag kan lugnt hoppa över att fråga politikerna om bilstöd!

Klockan: 18:02 | Kategori: Allmänt, SMA | 1 kommentar »

2012-11-17 lördag

17 november

Drömmen som jag drömt flera gÃ¥nger den senaste mÃ¥naden kom tillbaka inatt. Vi satt och vakade hos farmor, dag och natt, tills hon skulle dö. Den där bubblan… Ja, och när jag vaknade slog det mig att det är en mÃ¥nad sedan hon somnade in, det var ju den 17:e oktober.

Jag var lite seg i huvudet imorse ocksÃ¥, tyvärr. Har haft kontakt med lungspecialisterna i Lund. Ringde en av respiratorsjuksköterskorna för ett par veckor sedan och hon skulle höra med läkaren om han ville ha mottagningsbesök eller registrering pÃ¥ mig. Efter lite pÃ¥minnelser frÃ¥n mitt hÃ¥ll ringde läkaren upp och jag fick tvÃ¥ valmöjligheter, justera EPAP (utandningstrycket) hemma eller komma in tvÃ¥ nätter för att göra en registrering med de gamla värdena och sedan en med de nya. Eftersom jag känner ganska bra själv vad som är bra andning, även dÃ¥ jag sover, beslöt jag att vi provar hemma först. Läkaren sa att han skulle be respiratorsjuksköterskan ringa upp mig sÃ¥ att vi kunde bestämma en tid dÃ¥ jag har bipapen framför mig och kan justera. ”Vet du inte vilka inställningar du vill ge mig nu dÃ¥?” sa jag och jo, det visste han. Jag skickade luren till pappa som passande nog var hemma hos mig där ju bipapen ocksÃ¥ befinner sig sÃ¥ de fixade det meddetsamma. Nu har jag EPAP 9 istället för 8 och det är bättre, men jag har inte bestämt mig för om det är tillräckligt bra.

Mycket roligt har också hänt i veckan! Jag har varit på min gamla högstadieskola och föreläst. Visserligen i särskolan så det var inga av mina gamla lärare som lyssnade, men träffade på några i korridoren och det verkar som att intresse finns så förhoppningsvis får vi uppdrag i andra klasser också framöver.

Vi har ocksÃ¥ gjort föreläsning för yngre barn, faktiskt för en hel skola i Blekinge. Det var en liten skola sÃ¥ om vi delade pÃ¥ oss lite sÃ¥ hann vi träffa alla elever i F-6 under dagen. Det var det roligaste jag gjort i jobbet hittills, men det känns som att jag säger det ofta. Det blir kanske bara bättre och bättre?! De smÃ¥ barnen var sÃ¥ fästa vid oss redan efter en liten stund. ”Emma! Emma! Vilka fina skor du har! Jag tycker att du är snäll. Kommer du hit igen? Jag kommer saaakna dig!” och sÃ¥ lite kramar pÃ¥ det. De lärde sig nog en del, men det gjorde jag ocksÃ¥. Jag vet nu hur en Monster High-docka ser ut.

Klockan: 13:12 | Kategori: Allmänt, SMA | Ingen kommentar »

2012-11-08 torsdag

”Ha det bra i Nangijala”

20121108-200925.jpg

Jag sa så på farfars begravning, när pappa lyfte fram mig till kistan så att jag fick lägga rosen. Jag var åtta år och det var första gången jag såg min pappa gråta. Jag hade sett Bröderna Lejonhjärta och jag började tro att allt det som plågade oss i livet var som bortblåst när döden trädde in. Jag visste att farfar hade det bra i himlen och detsamma visste jag om farmor idag. Jag sa likadant när jag la den röda rosen på hennes vackra vita kista klädd med rosa blommor och kärleksfulla ord.

Det är tungt att se sina nära och kära vara så sorgsna och inget kunna göra mer än att finnas. Det är med saknad och kärlek jag tänker tillbaka på alla de år vi haft med farmor i våra liv. Allt skoj vi har hittat på och all omtanke hon gett oss. Hur kärleksfull vår släkt alltid varit, trots att vi inte varit samlade allihop mer än ett par gånger per år.

Vi mÃ¥ste lära om. Lördagseftermiddagarna kommer inte spenderas hemma hos farmor. Ordet ”Farmor” kommer aldrig dyka upp pÃ¥ min iPhoneskärm när ringsignalen ljuder. Det finns sÃ¥ mycket som är ”aldrig mer”.

Men det finns ocksÃ¥ saker som man kan säga ”alltid” om, oavsett om det handlar om liv eller död. Farmor finns alltid i vÃ¥ra hjärtan, hon lever vidare genom oss, och dÃ¥ är det omöjligt för henne att dö pÃ¥ riktigt.

Klockan: 21:18 | Kategori: Allmänt | 2 Kommentarer »

Vi hade personaldag med jobbet igår, en heldag i Hässleholm med teambuildinguppdrag, god mat och musikal. Green Hat Challenge är något jag varmt kan rekommendera! Vi var 28 lag med ca 5 i varje. Alla lag fick en smartphone och i den dök det upp massa uppdrag. Allt ifrån frågor som man kunde googla till kreativa sloganförslag. Man fick också ta foto av olika slag, när man apade sig på stan till exempel. Riktigt roligt! Musikalen vi såg var Allt Eller Inget (The Full Monty), eller ja, det var repetition.. Men så sjukt bra! Den kan jag också rekommendera, premiär imorgon!

FrÃ¥gan som rubriken bestÃ¥r av dök upp i Green Hat Challenges. Med tanke pÃ¥ allt som hänt den senaste tiden blev mitt svar utan att tänka ”livet” och det var rätt.

Detta blogginlägget ter sig precis som mitt liv just nu. Det kan vara jätteroligt och fyllt av skratt för att sedan snabbt utbytas mot sorg och funderingar.

Att farmor somnade in var inte nog. Veckan efter beslutade sig en av Daniels vänner för att han inte orkade mer, och hoppade framför tåget. Oerhört tragiskt. Jag kände inte honom, men jag ser ju hur det påverkar Daniel och det gör ont. Något som också gör väldigt ont är att Mattias, Alices pojkvän, somnade in i lördags.

Tre dödsfall på mindre än två veckor. Varav två väldigt unga människor. En som inte orkade med livet längre och en som så gärna hade velat finnas kvar hos oss länge till.

Det är mycket sorg runt omkring mig nu. SÃ¥ mycket att jag nog inte riktigt kan vara ledsen själv. Jag tror att jag försöker hÃ¥lla andra ovanför ytan samtidigt som jag ordnar allt praktiskt. DÃ¥ glömmer jag bort och det kommer sedan ifatt… Kanske. Antagligen.

Malmö Högskola pÃ¥ mÃ¥ndag, föreläsa för socionomstudenter, pÃ¥ tisdag föreläsa för Arbetsförmedlingen, pÃ¥ onsdag föreläsa pÃ¥ barnkliniken pÃ¥ CSK och pÃ¥ KvarngÃ¥rden i Bromölla, pÃ¥ torsdag begravning för farmor… SÃ¥ ser livet ut just nu. Eller i alla fall kommande vecka.

Klockan: 17:40 | Kategori: Allmänt | 2 Kommentarer »