Den plötsliga hostan, som från ingenstans, den där kvällen fem dagar innan julafton. Den som började bubbla långt nerifrån lungorna och som visade sig vara köttfärs från middagen tre timmar tidigare. Den incidenten, som lett till tre veckors hosta.

Jag vet att jag sväljer dåligt. Jag blir alltid harklig efter jag ätit. Maten vill liksom inte sväljas undan utan stannar i skrymslen i halsen och närmar sig luftvägarna. Jag trodde att harkel räckte. Men icke.

Det är ett svek av kroppen att ta bort ännu fler viktiga funktioner. Ett extra förbannat stort svek om den helt och hållet ska förbjuda mig att äta.

Att få mat i lungorna kan bli lunginflammation vilket snabbt kan bli livshotande för mig.

Tre veckor har gått. Jag har ingen lunginflammation, ingen infektion. Men hostan som jag haft varje dag sedan incidenten har eskalerat. Blivit mer och mer slem. Blivit jobbigare och jobbigare att få upp. Och att andas emellan.

Jag hostar hela förmiddagarna och får upp mängder med slem. Så stora mängder att jag inte hinner med, fast att assistenten hostar mig konstant. Det kan gå så fort från tysta lungor till igentäppta, fyllda lungor.

Pappa fick ett mindre trevligt uppvaknande imorse. En panikslagen dotter 2,5 mil bort som inte fick luft. Han slängde sig i bilen, mötte som tur var ingen polis, och snart var han hos mig.

När kroppen sviker, ger pappa löften. Han räddar mig gång på gång, både genom att fysiskt hosta mig och genom att se till att jag får den hjälp jag behöver.

Alla assistenter kan givetvis konsten att hosta mig också, men det går inte att jämföra med pappa som har gjort detta hela min livstid. Hans erfarenhet går inte att överföra, men han har flera utbildningstillfällen med varje assistent och de är bra på det de gör. De har också räddat mitt liv, många gånger.

Det känns förfärligt att det till syvende och sist ska hänga på pappa att jag ska andas. Men det är så det är just nu. CSK kan inte hjälpa mig med hostan så länge jag inte har någon infektion som kräver antibiotikabehandling. Jag har fått de mediciner jag kan tänkas behöva. Jag kan ändå inte alltid andas.

Lungspecialisterna i Lund tog det hela på stort allvar idag. På torsdag, om en vecka, ska jag få komma dit och sova över. På fredag morgon har bästa sjukgymnasten tid att hjälpa till med slemmobilisering och kanske kan jag lära mig att använda hostmaskinen på ett bra sätt så att jag kan spara kraft. Under torsdagsnatten passar de på att göra den årliga andningsregistreringen.

Det känns bra att få komma dit. Jag har varit där mycket, de känner mig väl, men de har aldrig varit med när jag varit hostig på riktigt. Om inget mirakel inträffar närmaste veckan så kommer de att få se det då. Och kan inte de hjälpa mig så kan ingen.

Jag ska försöka ta en dag i sänder, ett andetag i taget. Hoppas att jag slipper akutringa pappa fler gånger, för det känns inte bra att behöva göra.

Men som min kloka vän sa: ”Din pappa gör allt för att du ska andas. Annars kan han nog inte andas själv.”

Klockan: 22:48 | Kategori: Allmänt, SMA | 4 Kommentarer »

4 Kommentarer

  1. thile skriver:

    Min varme, gode Emma. Din pappa er ett unikum.
    Jeg har ikke så mange ord, men du vet du er i mine tanker.
    Kramar ☆ ♡

  2. solveig skriver:

    Vi som läser dina rader kan nog inte riktigt sätta oss in i din situation. Det måste ju vara fruktansvärt att känna att man inte kan få luft. Hoppas att du kan få mer hjälp vid ditt sjukhusbesök.
    Solveig

  3. Maria skriver:

    Skickar en kram och håller tummarna att hostan försvinner på något mirakulöst sätt.

Kommentera

* Obligatoriskt