2014-02-11 tisdag

Om det inte är det ena…

…sÃ¥ är det det andra.

Vi b̦rjar med n̴got riktigt positivt Рhostan f̦rsvann lika fort som den kom! BiPAPen g̦r verkligen underverk!

Jag var och kollade läget på akuten i söndags då febern fortfarande kom och gick, och det som jag fick upp fortfarande såg infekterat ut. Efter lång väntetid fick jag veta att CRP var bra och att allt troligtvis var ett virus. Läkaren förstod dock att jag ville kolla, eftersom jag (läkarens ord) är ganska skör. Så det var klokt ändå, även om allt var bra, och jag kan känna mig lugn. Fortsätter med antibiotikan kuren ut, så nu ska inte några bakterier kunna sätta klorna i mig.

Mår verkligen bättre, men är fortfarande trött och behöver några dagars vila för att kunna ta mig tillbaka till mitt normala tempo. Dessutom är jag fortfarande fast i min nattBiPAP (med befuktare, i vägguttag) 18-21 timmar per dygn.

Jag börjar komma över det där att det är trÃ¥kigt och jobbigt att vara BiPAPberoende, för sÃ¥ länge jag har skräp i kroppen kan jag tänka att sÃ¥ här mÃ¥nga timmar är tillfälligt. Jag börjar nu att försöka ta mig ur den smÃ¥ stunder, och är väl inte riktigt kär i tanken att jag faktiskt längtar tillbaka till den för att det är skönt att slippa all energi pÃ¥ att andas, men… Jag ska klara mig mer utan än vad jag gör nu, men jag vet att det aldrig kommer bli som förut och det gnager fortfarande i mig.

I över en vecka har jag inte ätit mat via munnen alls. Jag tror inte att det har hänt sedan jag fick knappen, att jag helt valt bort ätandet. Jag har helt enkelt inte varit sugen, eller har det inte känts rimligt att ta mig ur BiPAPen och dessutom äta vilket tar enormt på krafterna.

Igår gav jag mig på min första middag. Jag hade glömt hur jobbigt det var. Hur andfådd jag blir. Hur mycket som faktiskt hamnar fel. Att jag hostar och harklar och andas fort långt efter avslutad måltid. Och att jag inte ens orkade äta mig riktigt mätt, trots den gigantiska ansträngningen.

Sväljförmågan är på väg att lägga av.

Pratade med min dietist idag i ett annat ärende. Hon är bra, frågar alltid hur det är och hur det går. Hon lyssnar och förstår att det är väldigt tråkigt, det som håller på att hända. Jag berättade att sväljröntgen är på gång och att jag skulle höra av mig efter.

Och är det sÃ¥ att du inte längre fÃ¥r äta med munnen sÃ¥ vill jag räkna pÃ¥ sondmaten.”

Varför blir allt så mycket verkligare när någon annan säger det högt?

Livet är inte alltid charmigt.

Klockan: 11:49 | Kategori: Allmänt, SMA | 1 kommentar »

En kommentar

  1. thile skriver:

    Glad i deg, vennen min. Nå tycker jeg du skal få hvile, og bli så bra du kan. Ord blir overflødig, Emma, men vit, jeg er med deg i tankene mine. Holderomdegkram ♡♡♡

Kommentera

* Obligatoriskt