2014-02-28 fredag

Det nya bra

20140228-142912.jpg

Jag mår bra igen! Jobbat två veckor nu och allt börjar kännas som en vardag igen. Förra veckan gick allt i en hiskelig fart och jag hade så himla kul att SMA återigen hamnade i skymundan. Livet är härligt när det är så!

Mitt liv ändrar sig hela tiden. Det gör ju allas liv, ellerhur? Jag lär mig nya saker om mig själv. Om min kropp och om Emma som person. Mitt fysiska jag innebär nu svagare muskler, mer BiPAP och svårare att äta. Det är så, det kommer inte att bli bättre. Detta är det nya bra. Jag måste leva med det och det måste faktiskt de runt omkring mig också. Sluta hoppas och börja anpassa sig är vad som gäller.

Jag lär mig inte bara hur SMA förstör min kropp, som sagt. Den senaste tiden är det mycket som har gått upp för mig och fallit på plats. Jag har tänkt tillbaka, hur det var förut och hur det var för några år sen.

Jag vågade då inte prata med någon. Jag visste inte vad jag ville, för jag vågade inget. Jag skrev om mina tankar och känslor, men i ett fysiskt möte med människor var jag tyst som en mus.

Jag skrev en text om min självbild och om hur jag vill bli sedd som en i mängden. Den tonsattes i projektet ”VÃ¥ga vara, vÃ¥ga mötas” som drevs av Furuboda, flera Ã¥r innan jag ens var tilltänkt ambassadör. Jag ville förtränga det genast, det var utlämnande och läskigt och jag skämdes lite. För vadÃ¥? undrar jag idag.

Jag har mer eller mindre tvingats lyssna på den upprepade gånger sedan jag började jobba på Furuboda. Min alltid så fantastiska chef brukar lyfta fram den och vid slutet rinner alltid tårar nedför hennes kinder. Jag kunde inte begripa reaktionen i början och jag vågade definitivt inte titta på de som lyssnade och kände. För det är inte bara chefen som gråter. Jag har sett många bli berörda.

Jag tror inte att jag förstod, förut, för att jag bara kunde se på mig själv med mina ögon. Mina perspektiv har vidgats nu. Jag förstår samhällets syn på människor bättre. Och jag vågar stå upp för mig själv. Det är mina tankar, mina känslor. Idag kan jag stå för det och känna mig stolt över att jag vågar påverka.

Jag är inte längre så tyst och försynt. Jag orkar inte alltid kriga, men jag kommer aldrig mer låta någon eller något tysta mig. Jag kan stå för vem jag är.

Klockan: 14:44 | Kategori: Allmänt, foto, SMA | 3 Kommentarer »

3 Kommentarer

  1. Eva skriver:

    Hej Emma!

    Jag bara råkade hitta din blogg, och det är väldigt intressant att läsa om dig och ditt liv! Jag har en kompis som varit mycket på Furuboda och som berättat så mycket gott om det.

    Jag blir så nyfiken på din text som du skriver om. Kan vi inte få läsa den?

    Eva

  2. Eva-Lena Kjellsson skriver:

    Hej Emma!
    Det var länge sen jag läste din blogg det försvann lite när du och Marina slutade skolan. Trist att se att även du kämpar så med andningen. Även Marina har sen ett år tillbaka Bilevel på nätterna och har på sistone använt den mycket även dagtid men idag fick hon en maskin till nu när remmermasken kommit så det kommer bli lättare för henne också att inte vara så beroende av ett vägguttag. Hoppas du snart blir piggare och orkar göra det du vill. Kram Eva-Lena

  3. Mizca skriver:

    Vad härligt att du är så öppen och verkligen delar ditt liv med oss :)

Kommentera

* Obligatoriskt