2014-06-19 torsdag

Hoppsan, en lunginflammation!

Jag gick på semester i torsdags. Min fredag var lugn och skön. Min lördag var helt awesome på alla vis. Min söndag var mindre bra, hög feber och jag fattade ingenting.

Fick en läkartid pÃ¥ vÃ¥rdcentralen i mÃ¥ndags förmiddag för att fÃ¥ utskrivet lite brufen, tänkte jag, eftersom alvedonen inte rÃ¥dde pÃ¥ de närmre 39 graderna jag lyckades nÃ¥ upp i. Och sÃ¥ tar vi väl ett crp ocksÃ¥, för säkerhets skull, tänkte jag. Det sÃ¥g inte sÃ¥ bra ut… 68. Redan andra dagen. Ingen förkylning, möjligtvis lite ont i halsen, annars bara hög feber. Jaha? Lungorna lät visserligen inte normalt, men jag kände inget konstigt och tänkte väl att jag sällan är normal nÃ¥gonstans. Remiss till sjukhuset, jag skulle behöva antibiotika intravenöst.

Yrade rundor där eftersom remissen var felriktad men hamnade till sist på infektionsmottagningen. Där togs nya prover som såg sämre ut, crp 84 och vita blodkroppar över 19. Jag fattade fortfarande ingenting, vad är det här?

Jag och pappa förklarade för läkaren att jag behöver bli inlagd och få antibiotika intravenöst. Hon ville avvakta tills vi hade tagit en lungröntgen och skickade remiss. Vant traskade vi upp till röntgen och väntade.

En fÃ¥r roa sig bäst en kan… Pussel? Javisst!

Röntgen visar infiltrat på båda lungorna, meddelade läkaren. Det är lunginflammation. Vi hade redan förklarat att det inte fanns något alternativ till intravenöst, ändå ville hon skicka hem mig med Kåvepenin, eller Amoxicillin om inte Kåvepenin dög. Jag orkade till slut inte fightas, det kändes bara så sjukt att sitta där och förklara att jag kan dö om du skickar hem mig nu. Hon jämförde mig med normkroppar där 200-300 i crp är högt. För mig var detta högt och allt indikerade på en lunginflammation, jag tänkte inte åka hem med en medicin som kickar in om tre dagar. Glöm det. Så pappa började kriga för mig. Igen. Han blev arg och krävde en second opinion. Läkaren menar att hon redan konsulterat chefsläkare och bakjour. Det kvittar, sa pappa, vi vill träffa någon annan. In kommer bakjouren som ställer alla rätta frågor och utan att egentligen tveka skriver han in mig. Han förstod mitt bagage och att det kan bli allvarligt.

Vi jublade och andades ut när dörren stängdes. Tack pappa, jag kommer överleva detta också!

Min kära hjärtesyster fanns med runt min hand hela tiden. Trygghet.

I tisdags var crp högre, 117, men vita var pÃ¥ väg ner. Jag svarade bra pÃ¥ den intravenösa antibiotikan men jag skulle vara kvar minst en dag till, förklarade överläkaren. Överläkaren vars kollega ville skickat hem mig dagen före…

Igår när jag skulle bli utskriven föreslog underläkarna Amimox och jag tyckte det lät bra. Tur dock att det inte blev så, för överläkaren kom in och meddelade att de hade hittat någon annan bakterie på näsprovet. Den skulle inte Amimox ta, så jag fick Doxyferm istället.

Mycket som kunde gått fel om vi inte stått på oss.

Hur mår jag då? Jag mår bra. Jag har aldrig mått så här bra genom en infektion. Febern tog hårt på kroppen och hjärtat, det slog runt 140 slag i minuten utan att jag hade inhalerat bricanyl. Det var påfrestande, men när febern släppte mådde jag genast bättre. Jag hostar inte, men lungorna är inte bra. Så länge jag har bipap går det hyfsat, och det har jag hela dygnet nu.

Hur kunde jag få lunginflammation utan att ha varit förkyld då? Denna gången har inte liknat något annat och tyvärr tyder det mesta på att det är aspirationspneumoni, dvs jag har fått lunginflammation för att jag fått ner mat i lungorna.

Jag äter jättedåligt nu. Sämre än i april när jag gjorde sväljröntgen. Jag sväljer mer fel, jag hör det, för det blir tungt att andas och det rosslar i lungorna. Dagar jag inte äter själv är lungorna rena. Jag hostar efter varje måltid. Men jag älskar mat. Så himla mycket. Det tar emot väldigt mycket att lyssna på läkaren som säger att jag kanske ska äta bara ytterst lite, smaka, eller sluta helt, fast att det är tråkigt. Praktiska Emma gick in och förklarade att jag fått all hjälp jag kan få och att det inte är så mycket att göra. Musklerna finns inte kvar.

Och jodå, det måste finnas annat att leva för. Jag har kompromissat förut. Jag trodde att bipap var det värsta. Jag hade fel. Väldigt fel.

Jag vet inte hur jag ska göra eller var jag ska ta vägen eller vad jag ska tänka. Det bara suger väldigt mycket att veta att jag inte borde äta längre.

Spinal muskelatrofi är inte det charmigaste jag vet.

Klockan: 14:58 | Kategori: Allmänt, foto | 1 kommentar »

2014-06-19 torsdag

I regnbågens paradis

I mÃ¥nadsskiftet maj/juni var jag i Göteborg för att delta i West Pride – Göteborgs HBTQ-festival. Det är en av de bästa helgerna i mitt liv. Den är värd att spara och förvara pÃ¥ alla tänkbara vis och därför gjorde jag en fotosida.

SE OCH LÄS OM MIN UPPLEVELSE AV WEST PRIDE!

Klockan: 10:54 | Kategori: Allmänt, foto, HBTQ | Ingen kommentar »