2014-12-31 onsdag

2014

Detta år liknar inget annat
Kaos och lycka har avlöst vartannat
Och inget blev riktigt så som jag trott
Det fanns visst nåt under ytan som grott

Något om människan, den som är jag
Ungefär som en spelare som väntat på rätt lag
Jag vet var jag hör hemma, jag vet vem jag är
Inom regnbågens färger finns min trygga sfär

Jag började året precis som förut
Genom att hosta var och varannan minut
Trots att värdena var bra, till och med koldioxid
Var lösningen tydlig: du behöver mer bipaptid

Med egen kraft blev mina andetag för små
Och med ännu mer bipap började jag bättre må
Men historien om luft slutar inte där
Det här med att äta går ju faktiskt sådär

I somras fick jag en aspirationspneumoni
Maten hamnade i lungorna istället för att glida förbi
Det har sedan hänt två gånger till
Och jag borde sluta äta fast att jag inte vill

Sommaren som gick är ändå den bästa jag haft
Trots en del sjukdom hade jag massa kraft
Viktiga människor kom in i mitt liv
Och hur det än blev känns sommaren bara positiv

Lesbisk Frukost i Helsingborg är som magi
En frizon från homo-, trans- och funkofobi
Ett lesbiskt rum fritt från sexism och rasism
Vårt fokus är istället – in med feminism!

Allt är inte så enkelt som en kan tro
Och för mig som gillar ordning skapar det förstås oro
Jag har nu lärt mig att det är okej att inte veta
Vem en är eller ens vad en vill heta

Det bästa med året är att jag växt
På ett sätt som inte går att beskriva i rimmande text
Det räcker att ni vet att det varit ett betydelsefullt år
För att jag nu mer om livet förstår

Jag vet vad som betyder, jag vet vad jag har
Och det jag har förlorat finns ändå kvar
För det jag har upplevt, det finns där för gott
Och som människa, har jag aldrig bättre mått

Nu ser jag fram emot ett år med mer klarhet
Att spendera med de finaste jag vet
Och förstår jag inte mer än nu så är det också okej
Det viktigaste är att jag lever mitt liv som mig

Klockan: 16:45 | Kategori: Allmänt | Ingen kommentar »

2014-12-13 lördag

Lucia för sju år sedan

Ni som har följt min blogg känner till Alex. Alex som var assistent till mig, men mest som en syster och vapendragare. SÃ¥här i luciatider pÃ¥minns vi om Ã¥ret dÃ¥ jag lussade med skolan – pÃ¥ skolan och pÃ¥ det som idag heter Maxi. Och jag kände genast ett stort behov av att dela med mig av hennes berättelse om spektaklet:

Lucia. Ha ha ha!!
Tors 13 dec 2007 17:51 (Uppdaterad Tors 13 dec 2007 18:07)

Börjat tidigt like hell idag för att hjälpa tärnor till luciafirandet pÃ¥ dalaskolan. Efter lite knep och knÃ¥p och mÃ¥nga om o men var vi äntligen färdiga. För att fÃ¥ sÃ¥ bra plats som möjligt sprang jag in före alla andra och tog en plats typ längst fram.. ;) Skitbra Alex.. He he.. Där satt jag skit länge inne jag hörde hur det börjar bullra. :/ Shit? Undra vad som händer.? Trodde en jordbävning skulle göra entre´ fint nog pÃ¥ luciamorgon! Dörrar öppnas frÃ¥n alla olika hÃ¥ll o in springer ungar som knappt är en meter höga.. Det va MÄNGDER! Jag ser en lärare pekar Ã¥t min rad och min första tanke var ”Ã…h nej, inte här, nej, nej..” Men shit vilket oflyt. In pÃ¥ min rad springer de smÃ¥ gluttarna och bänkar sig bredvid mig. He he.. Kan kanske funka, take it easy, fÃ¥ inte panik, var det enda jag tänkte. Här sitter jag med klass 1.A. Tjoohoo! (Bör väl tillägga att jag inte är sÃ¥ förtjust i smÃ¥ näskretande trotsÃ¥lders ungar)

Äntligen! Lucia truppen studsar in med sina ljus och glitterkransar och sjunger för glatta livet. SÃ¥ fint, sÃ¥ fint… De äldre lärarna stod leende av förtjusning längs med väggarna, JAG satt mitt i smeten med öronen fulla av barnaskrik. Yeah, right! En tannalös unge satt pÃ¥ vänster sida om mig och skrek till en annan pÃ¥ höger sida om mig. ”SKA VI LEKA IDAG? DU, DU!! JAG TAR MINA PONNY HÄSTAR MED MIG TILL DIG!!” Trodde ett tag jag skulle bli galen.. Tror jag torkade bort 2 kilo saliv sammanlagt pÃ¥ kinderna. O jag som har bacillskräck.. :/ Urhh! Men jag bet ihop och försökte koncentrera mig sÃ¥ mycket som möjligt pÃ¥ den fina föreställningen.

Men vad nu? Rätt som det var försvann en tärna ur den perfekta uppställningen vilket resulterade i att granntärnan helt plötsligt stod med två ljus i näven.. De andra tärnorna vände sig om givetvis och från att ha sett 50 glada ansikten såg vi i publiken nu 50 hårsvall i stället. Profesionellt.. ;) Det gapade ett stort, mörkt hål mitt i raden av alla vita lucialinnen och jag hoppades på att hon överlevt fallet från bänken hon stod på. Stackars människa. Aja. Hon kom tillbaks igen och mina farhågor om att något hemskt hade hänt kunde avfärdas. Tillsist var det färdigt och mina öron skulle äntligen skonas från ungarnas hejdundrande förmåga att skrika o föra väsen!

Så var det dags att packa in truppen i bussen och fira vidare på Prima.. Det började bra, det va så fint, så fint. De spatserade omkring i denna nu ombyggda affär och visste knappt vart de skulle gå, men det löste sig genom att musikläraren gick 1 meter för tåget. Ha ha ha.. Ja, shit säger jag bara. *SKRATTAR*.. De ställde sig i sin ordning bland kassorna och föreställningen kunde börja. Jag har en väldigt tight relation till en av tärnorna så även här ville jag stå längst fram. Sagt och gjort. Bästa platsen fixade jag enkelt och lätt. (Här vill jag även tillägga att hon och jag får hysteriska skrattanfall vid viss ögonkontakt)
Så vad händer..
Jo, vi rÃ¥kar av misstag fÃ¥ ögonkontakt och som en demon frÃ¥n ingenstans kastade sig skrattet över mig. Jag drog upp halsduken och hela min kropp bubblade.. De gjorde sååååå ont i kinderna av att försöka hÃ¥lla tillbaka. Jag var lila i ansiktet och jag trodde ärligt talat röven skulle spricka!! Alla i luciatÃ¥get, vilket innebär ca 100 ögon, tittade pÃ¥ mig och jag tänkte i mitt stilla sinne ”mÃ¥tte gud vara med mig, sluta skratta, bli normal”.. Men min vädjan till gud blev inte besvarad, sÃ¥ där stod jag, fast i mitt skratt, inför lucia och hennes tärnor. Jag vände mig om mot hyllorna och stod med 2 cm avstÃ¥nd och stirrade rätt in i en Bliw tvÃ¥l. Fan, jag mÃ¥ste sett sÃ¥ dum ut. Snacka om närsynt!!! Plötsligt hör jag nÃ¥got urskilja sig frÃ¥n lucia tÃ¥gets fina sÃ¥ng. ”Nej, gud, lÃ¥t det inte hända!!!”.. Jag tittade mig om som snabbast för att försäkra mig om att det inte var tärnor som fnissade. Men sÃ¥ var det dessvärre.. DÃ¥ förstod jag att jag satt hela lucia tÃ¥get i SKRATT! Jag vände tillbaks huvudet lika snabbt igen. Min enda tanke var ”hjälp”. Jag hörde mig själv svälja, tittade spänt o koncentrerat in i Bliw flaskan. ”Skärp dig nu för helvete Alex, lugn o fin”, var det enda jag kunde tänka.. Men jag brast än en gÃ¥ng. Jag förstod att jag var tvungen att gÃ¥ därifrÃ¥n i hundranitti och jag tvekade inte en sekund pÃ¥ det. Jag vände mig om o satte kurs sÃ¥ lÃ¥ngt bort frÃ¥n dem som möjligt.. Fy fan.. Det gjorde ont i ögonen efter att ha spänt dem i Bliw tvÃ¥len under sÃ¥ lÃ¥ng tid.. Jag skrattade som en idiot där jag gick mot utgÃ¥ngen. Folk mÃ¥ste trott att jag var sinnessjuk.
Jag har nog aldrig varit så rädd, nervös, skrattig och fördärvad nångång i hela mitt liv. Jävla tärnor.. HAHAHAHAHAHA!!

Dagen slutade bra.
Som väl va..

Imorrn ska vi på föreställning igen.
HAHAHAHAHAHAHA!

Klockan: 13:06 | Kategori: Allmänt | Ingen kommentar »

2014-12-02 tisdag

Tredje gången gillt

Och så var det dags igen. Årets tredje lunginflammation är under bearbetning. Typ.

Detta inlägget kommer handla om hur många led det är en ska ta sig igenom i vården innan en får behandling. Det kommer också handla om hur fort det kan gå att bli sjuk.

Jag mÃ¥dde lite lustigt i lungorna igÃ¥r morse när jag vaknade. Jag kan göra det ibland sÃ¥ jag tänkte inte sÃ¥ mycket mer pÃ¥ det. Jag var ledig frÃ¥n jobbet eftersom jag pÃ¥ eftermiddagen skulle ta en vaccination pÃ¥ vÃ¥rdcentralen. Gick upp vid elva, tog tempen som visade 37,2. Yes, det är nÃ¥got tillfälligt! fastslog jag. TvÃ¥ timmar senare var jag slö och tempen visade 38,5. Försökte ringa till ”min” sköterska pÃ¥ vÃ¥rdcentralen för att avboka vaccinationen och istället be om ett CRP. Inget svar. När klockan var tvÃ¥ ringde jag till det vanliga tidsbokningsnumret pÃ¥ vÃ¥rdcentralen. 20 före i kön. När det var 19 före sÃ¥ hängde sig min telefon och jag kastades ut. InsÃ¥g att jag inte skulle hinna fram innan min bokade vaccinationstid sÃ¥ jag gick dit istället.

Hon i receptionen sa att alla tider till akutsköterskan var slut men att hon skulle fixa in mig ändå. Tacksamt! Vid halv tre var jag hos sköterskan som direkt sa att jag behöver träffa en läkare. Jag försökte tjata till mig ett CRP bara men hon insisterade. Lyckligtvis jobbar den läkaren jag hade på infektion i somras nu på min vårdcentral så jag fick en tid dit kl 15.15. Det var så skönt, han frågade direkt om jag kände igen honom och vi konstaterade snabbt att det är samma visa igen. Fick ta CRP och temp där, sen skickade han mig vidare till lungröntgen och medicinakuten oavsett. CRP var bra, det var bara 6, men vi misstänkte det eftersom det var i ett så tidigt skede. Tempen var då 39,1 och det rasslade på lungorna, på höger sida. Fick vänta på att få remissen i handen, sen gick jag hem och fixade lite och sen gick jag till röntgen på sjukhuset.

Väntade en stund. Fick som vanligt övertyga personalen om att bilderna inte kan ta sittandes utan att jag måste ligga. Tack och hej och svaret skickas till din vårdcentral! Nej, nej, nej, jag ska till medicinakuten, jag har remiss, jag ska ha svar nu. Jaha, ja, då får du vänta här på att få pappret. Väntade i väntrummet utanför. Länge. Frågade i receptionen. Satt i fel väntrum (fast blev hänvisad till det). Väntade lite till. Fick svaret i handen och gick ner till akuten och tog en nummerlapp.

Väntade lite i det väntrummet. In i triagen, svarade på de vanliga frågorna, gjorde de vanliga kontrollerna, satte en infart och tog blodprover. Fick veta att det i princip var fullt på akuten men att jag skulle bli prioriterad pga min höga puls. Väntade ett tag i övervakningsbåset jag blev placerad i och lagom till pappa anlände (för att tala för mig som inte längre orkade tänka klart) kom läkaren. Den läkaren som i somras ville skicka hem mig med lunginflammation. Denna gången gick det dock bättre, jag tror att läkaren kanske läst lite i min journal om hur det brukar gå till, så eftersom vita blodkroppar var förhöjda fick jag en dos intravenös antibiotika där, på akuten. Någon lungröntgen behövdes inte, tyckte läkaren. Att jag en stund innan hade varit på just en sådan hade läkaren inte fått någon information om.

Jag skulle läggas in, men det fanns ingen sängplats på hela sjukhuset, så vi beslutade att jag kan sova hemma. Fick order om att komma tillbaka imorse, men då till infektionsmottagningen, för att ta nya prover och få dos nummer två av antibiotikan intravenöst. Blododling togs från ett insticksställe till och odling togs i näsan, sen kopplades antibiotikadroppet och när det var slut fick jag gå hem. Eller ja, först hade vi en diskussion om huruvida jag skulle få behålla infarten över natten, men då sjuksköterskan var förnuftig och insåg hur svårstucken jag var så fick jag behålla den till sist.

Imorse befann jag mig utanför infektionsmottagningen, som ligger i en byggnad bredvid sjukhusets huvudbyggnad, kvart i åtta. Ombyggnad pågår och den tillgängliga ingången var avstängd. Ingången med ett par trappsteg var försedd med en tvådelad ramp, typ skenor, som satt för långt isär för att jag skulle kunna köra upp. Vi ringde på och pratade med en sköterska som inte visste hur det hela skulle lösas utan skickade mig till akuten. Väl där pratade jag med en i receptionen som bad mig ta en nummerlapp. Men jag var först och nummerlapparna var övertäckta och ingen kallades in. Jag fick nummer ett klockan 7.47 och väntade. Och väntade. Mat till personalens julbord kom prick klockan åtta, punktlig var leverantören, och personalen glad. Tio över åtta frågade jag i receptionen igen om ingen kan hjälpa mig, typ via kulverten, och hon skulle prata med sköterskorna.

Barnsköterskan som dÃ¥ gÃ¥tt förbi mig flera gÃ¥nger stannar och säger ”Emma, det var längesedan du var hos oss!”. Halvt förtvivlat sa jag ja, och jag saknar er, i vuxenvärlden är det sÃ¥ trassligt och sÃ¥ förklarade jag. Hon suckade och tyckte att det var orimligt och att jag mÃ¥ste fÃ¥ min antibiotika, sÃ¥ hon fixade genast en som följde mig till infektion via kulvertarna. ”Du hade nummer ett va? Bra. GÃ¥ du. Jag fixar detta. Och krya pÃ¥ dig, Emma!” Jag tackade jättemycket för hjälpen och pÃ¥mindes Ã¥ter om hur sant det faktiskt är att barnkliniken är spindeln i nätet. Saknar tryggheten.

Anmälde mig i receptionen, väntade lite, fick komma in pÃ¥ ett rum och ta nya prover och sen skulle jag vänta pÃ¥ läkaren. Men hallÃ¥, min antibiotika? Den var redan försenan, menade jag, men de sa att dagens läkare behövde ta beslut pÃ¥ det. SÃ¥ jag fick vänta, igen. Läkaren kom och lyssnade, konstaterade att det lät lite pÃ¥ höger lunga, men inte sÃ¥ mycket. Han betonade dock ocksÃ¥ att min bröstkorg är stel sÃ¥ jag kan inte ta fullt djupa andetag vilket innebär att allt inte hörs. Bra med läkare som noterar det de inte ser ocksÃ¥. Eftersom febern har gÃ¥tt ner tyckte han det var grönt att gÃ¥ hem med oral antibiotika, medan jag Ã¥tminstone ville ha morgondosen pÃ¥ plats. Deal! Halv elva ungefär kopplades den, dÃ¥ i väntrummet eftersom andra behövde alla rum, och sedan väntade vi bara pÃ¥ provsvaren. Var de okej skulle jag fÃ¥ gÃ¥. Kvart över tolv fick jag klartecken, CRP var högre som väntat (30) men vita hade sjunkit frÃ¥n 17 till 9 sÃ¥ antibiotikan biter! Infarten drogs och jag fick komma ut ur byggnaden via ett rum med ytterdörr…

Första apoteket jag gick till hade faktiskt min medicin. Men… En flaska? Bara? Nej, det kan inte stämma, menade jag, sÃ¥ de ringde läkaren och kollade. Det var fel, jag skulle ha fyra. Vänta, blanda, gÃ¥ hem.

Och nu är jag hemma.

Drygt ett dygn efter att jag började känna mig febrig. Det kan gå så himla fort. Från ingenting, till en lunginflammation som börjat behandlas och har vänt. Ja, nu lyckades vi fånga den redan innan CRP hade stigit och det är nog rekord. Men jag har lärt mig det, förkylningar med hosta är besvärliga men inte alltid beroende på en infektion som går att behandla. Snabbt stigande feber däremot, det tyder på en lunginflammation som är orsakad av aspiration om jag inte har några andra symptom.

Det är bra att vara ute i god tid. Jag är medveten om hur illa det kan gÃ¥ annars. Och nu vet ni att det inte bara är att gÃ¥ till läkaren och fÃ¥ medicin – det är mÃ¥nga människor inblandade, mÃ¥nga väntrum och information som inte alltid nÃ¥tt fram. Det gäller att ha koll och att veta vad en behöver.

Klockan: 15:51 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »