2014-12-02 tisdag

Tredje gången gillt

Och så var det dags igen. Årets tredje lunginflammation är under bearbetning. Typ.

Detta inlägget kommer handla om hur många led det är en ska ta sig igenom i vården innan en får behandling. Det kommer också handla om hur fort det kan gå att bli sjuk.

Jag mÃ¥dde lite lustigt i lungorna igÃ¥r morse när jag vaknade. Jag kan göra det ibland sÃ¥ jag tänkte inte sÃ¥ mycket mer pÃ¥ det. Jag var ledig frÃ¥n jobbet eftersom jag pÃ¥ eftermiddagen skulle ta en vaccination pÃ¥ vÃ¥rdcentralen. Gick upp vid elva, tog tempen som visade 37,2. Yes, det är nÃ¥got tillfälligt! fastslog jag. TvÃ¥ timmar senare var jag slö och tempen visade 38,5. Försökte ringa till ”min” sköterska pÃ¥ vÃ¥rdcentralen för att avboka vaccinationen och istället be om ett CRP. Inget svar. När klockan var tvÃ¥ ringde jag till det vanliga tidsbokningsnumret pÃ¥ vÃ¥rdcentralen. 20 före i kön. När det var 19 före sÃ¥ hängde sig min telefon och jag kastades ut. InsÃ¥g att jag inte skulle hinna fram innan min bokade vaccinationstid sÃ¥ jag gick dit istället.

Hon i receptionen sa att alla tider till akutsköterskan var slut men att hon skulle fixa in mig ändå. Tacksamt! Vid halv tre var jag hos sköterskan som direkt sa att jag behöver träffa en läkare. Jag försökte tjata till mig ett CRP bara men hon insisterade. Lyckligtvis jobbar den läkaren jag hade på infektion i somras nu på min vårdcentral så jag fick en tid dit kl 15.15. Det var så skönt, han frågade direkt om jag kände igen honom och vi konstaterade snabbt att det är samma visa igen. Fick ta CRP och temp där, sen skickade han mig vidare till lungröntgen och medicinakuten oavsett. CRP var bra, det var bara 6, men vi misstänkte det eftersom det var i ett så tidigt skede. Tempen var då 39,1 och det rasslade på lungorna, på höger sida. Fick vänta på att få remissen i handen, sen gick jag hem och fixade lite och sen gick jag till röntgen på sjukhuset.

Väntade en stund. Fick som vanligt övertyga personalen om att bilderna inte kan ta sittandes utan att jag måste ligga. Tack och hej och svaret skickas till din vårdcentral! Nej, nej, nej, jag ska till medicinakuten, jag har remiss, jag ska ha svar nu. Jaha, ja, då får du vänta här på att få pappret. Väntade i väntrummet utanför. Länge. Frågade i receptionen. Satt i fel väntrum (fast blev hänvisad till det). Väntade lite till. Fick svaret i handen och gick ner till akuten och tog en nummerlapp.

Väntade lite i det väntrummet. In i triagen, svarade på de vanliga frågorna, gjorde de vanliga kontrollerna, satte en infart och tog blodprover. Fick veta att det i princip var fullt på akuten men att jag skulle bli prioriterad pga min höga puls. Väntade ett tag i övervakningsbåset jag blev placerad i och lagom till pappa anlände (för att tala för mig som inte längre orkade tänka klart) kom läkaren. Den läkaren som i somras ville skicka hem mig med lunginflammation. Denna gången gick det dock bättre, jag tror att läkaren kanske läst lite i min journal om hur det brukar gå till, så eftersom vita blodkroppar var förhöjda fick jag en dos intravenös antibiotika där, på akuten. Någon lungröntgen behövdes inte, tyckte läkaren. Att jag en stund innan hade varit på just en sådan hade läkaren inte fått någon information om.

Jag skulle läggas in, men det fanns ingen sängplats på hela sjukhuset, så vi beslutade att jag kan sova hemma. Fick order om att komma tillbaka imorse, men då till infektionsmottagningen, för att ta nya prover och få dos nummer två av antibiotikan intravenöst. Blododling togs från ett insticksställe till och odling togs i näsan, sen kopplades antibiotikadroppet och när det var slut fick jag gå hem. Eller ja, först hade vi en diskussion om huruvida jag skulle få behålla infarten över natten, men då sjuksköterskan var förnuftig och insåg hur svårstucken jag var så fick jag behålla den till sist.

Imorse befann jag mig utanför infektionsmottagningen, som ligger i en byggnad bredvid sjukhusets huvudbyggnad, kvart i åtta. Ombyggnad pågår och den tillgängliga ingången var avstängd. Ingången med ett par trappsteg var försedd med en tvådelad ramp, typ skenor, som satt för långt isär för att jag skulle kunna köra upp. Vi ringde på och pratade med en sköterska som inte visste hur det hela skulle lösas utan skickade mig till akuten. Väl där pratade jag med en i receptionen som bad mig ta en nummerlapp. Men jag var först och nummerlapparna var övertäckta och ingen kallades in. Jag fick nummer ett klockan 7.47 och väntade. Och väntade. Mat till personalens julbord kom prick klockan åtta, punktlig var leverantören, och personalen glad. Tio över åtta frågade jag i receptionen igen om ingen kan hjälpa mig, typ via kulverten, och hon skulle prata med sköterskorna.

Barnsköterskan som dÃ¥ gÃ¥tt förbi mig flera gÃ¥nger stannar och säger ”Emma, det var längesedan du var hos oss!”. Halvt förtvivlat sa jag ja, och jag saknar er, i vuxenvärlden är det sÃ¥ trassligt och sÃ¥ förklarade jag. Hon suckade och tyckte att det var orimligt och att jag mÃ¥ste fÃ¥ min antibiotika, sÃ¥ hon fixade genast en som följde mig till infektion via kulvertarna. ”Du hade nummer ett va? Bra. GÃ¥ du. Jag fixar detta. Och krya pÃ¥ dig, Emma!” Jag tackade jättemycket för hjälpen och pÃ¥mindes Ã¥ter om hur sant det faktiskt är att barnkliniken är spindeln i nätet. Saknar tryggheten.

Anmälde mig i receptionen, väntade lite, fick komma in pÃ¥ ett rum och ta nya prover och sen skulle jag vänta pÃ¥ läkaren. Men hallÃ¥, min antibiotika? Den var redan försenan, menade jag, men de sa att dagens läkare behövde ta beslut pÃ¥ det. SÃ¥ jag fick vänta, igen. Läkaren kom och lyssnade, konstaterade att det lät lite pÃ¥ höger lunga, men inte sÃ¥ mycket. Han betonade dock ocksÃ¥ att min bröstkorg är stel sÃ¥ jag kan inte ta fullt djupa andetag vilket innebär att allt inte hörs. Bra med läkare som noterar det de inte ser ocksÃ¥. Eftersom febern har gÃ¥tt ner tyckte han det var grönt att gÃ¥ hem med oral antibiotika, medan jag Ã¥tminstone ville ha morgondosen pÃ¥ plats. Deal! Halv elva ungefär kopplades den, dÃ¥ i väntrummet eftersom andra behövde alla rum, och sedan väntade vi bara pÃ¥ provsvaren. Var de okej skulle jag fÃ¥ gÃ¥. Kvart över tolv fick jag klartecken, CRP var högre som väntat (30) men vita hade sjunkit frÃ¥n 17 till 9 sÃ¥ antibiotikan biter! Infarten drogs och jag fick komma ut ur byggnaden via ett rum med ytterdörr…

Första apoteket jag gick till hade faktiskt min medicin. Men… En flaska? Bara? Nej, det kan inte stämma, menade jag, sÃ¥ de ringde läkaren och kollade. Det var fel, jag skulle ha fyra. Vänta, blanda, gÃ¥ hem.

Och nu är jag hemma.

Drygt ett dygn efter att jag började känna mig febrig. Det kan gå så himla fort. Från ingenting, till en lunginflammation som börjat behandlas och har vänt. Ja, nu lyckades vi fånga den redan innan CRP hade stigit och det är nog rekord. Men jag har lärt mig det, förkylningar med hosta är besvärliga men inte alltid beroende på en infektion som går att behandla. Snabbt stigande feber däremot, det tyder på en lunginflammation som är orsakad av aspiration om jag inte har några andra symptom.

Det är bra att vara ute i god tid. Jag är medveten om hur illa det kan gÃ¥ annars. Och nu vet ni att det inte bara är att gÃ¥ till läkaren och fÃ¥ medicin – det är mÃ¥nga människor inblandade, mÃ¥nga väntrum och information som inte alltid nÃ¥tt fram. Det gäller att ha koll och att veta vad en behöver.

Klockan: 15:51 | Kategori: Allmänt | 1 kommentar »

En kommentar

  1. thilel skriver:

    Emma, min kjære venn 💘 Jeg føler med deg. Krya på klemmer 💘

Kommentera

* Obligatoriskt