Det har varit mycket nu på sista tiden. Det närmar sig sommar vilket innebär semester för assistenterna och semestervikarier för mig. Intervjuer och bredvidgångar tar en del tid men framförallt mycket kraft. Det är saker som ska bli klara och redovisas i skolan eftersom alla kurser lider mot sitt slut. I vissa ämnen betyder det nationella prov i oändlighet och i andra innebär det att man gör lite vad man vill för att man är klar. Blandat, helt enkelt.

Idrottslektionen idag var en välbehövlig paus från den vanliga skoldagen. Vi var nere vid Furubodas friluftsaula hela dagen, hade lite stationer med diverse bra-att-kunna om friluftsliv och vi grillade och åt gott tillsammans. Allt ute i naturen. Jag är inte den som brukar springa runt i skogen och lukta på barr, men jag tycker verkligen att det är väldigt fridfullt där. Dessutom lockades Furubodakänslan fram inom mig – snart, snart är det dags! Komiskt nog låg det två mail från Furuboda i min inkorg när jag kom hem…

Trött, ännu mer trött nu än när vi åkte imorse, men ändå lite tankad med energi.

Jag har alltid haft lätt för mina skolämnen. Det har sällan varit några problem. Därför var det lite oväntat att jag eventuellt inte skulle fixa kursen i Matte B. Det var aldrig för svårt, men tiden började bli knapp. Ordentligt knapp. Jag hoppade över VG- och MVG-uppgifterna i boken för att hinna med. Jag fick rappa på, lägga till några lektioner och räkna även när jag var inlagd på sjukhuset. Det krävdes lite mer av mig än att bara hänga med på lektionerna.

Förra veckan räknade jag sista talet i matteboken. I torsdags gjorde jag klart det avslutande provet. Igår mötte jag min mattelärare i korridoren, så jag frågade om han rättat provet än. ”Jag kan glatt meddela att du definitivt klarade ett VG och jag kan säga att du var närmre ett MVG än ett G.” Jag blev glad, men funderade på om han menade på provet eller i hela kursen. ”Hela kursen. Jag är mycket stolt över dig!”

Det var en fantastisk lättnad att gå hem och kryssa ytterligare tre lektioner på schemat. Och jag insåg det positiva med svårigheter – det känns mycket bättre att klara av när det varit lite motgång.

Assistenten krälade lite varstans i jakt på blommor ingen tidigare skådat… Och så lite alldeles vanliga maskrosor.

Jag köpte jordgubbar. Ska det vara så ska det vara. Glass som efterrätt till lunchen och jordgubbar till middag. Sorry dietisten…

Okej, jordgubbar och lite choklad blev det. Genast bättre näringsinnehåll… Eller hur det nu var.

I väntan på majbål i kylan. Ja, det blev faktiskt ruggigt på kvällen.

Och vi väntade och väntade och väntade…

Äntligen dök båten med scouterna upp!

De tände eld på lilla pinnhögen och sen var det bra med det.

Kan ju inte förneka att det var vackert vid Helge Å i alla fall.

Med värmeexplosion följer pollenexplosion vilket jag känner av mer än de senaste åren. Attans.

Bakade en väldigt platt kladdkaka innan jag gick mot parken för att möta upp en vän.

Vi fikade och hade det trevligt ett par timmar i det fina vädret.

Resten av dagen har jag ägnat åt att repetera matte b inför det nationella provet, givetvis varvat med lite annat, bland annat Humorgalan – för varenda unge. Nu är det hög tid att låsa iPhonen och säga godnatt!

Så bekant och vanligt, samtidigt nytt och ovant. Stället jag intensivtränat på för sex år sedan var ombyggt. Jag var bland folk som hade blandade kunskaper om SMA, men från ett helt annat perspektiv. Jag väntade mig inte att det skulle kännas så främmande att sitta bland minglande föräldrar, vissa som gjort detta på rutin i tio år och vissa som gör det för allra första gången, timmen innan jag skulle berätta om mig och mitt liv. Jag visste hur träffarna gick till, mina föräldrar har också varit på dem, men jag visste inte hur det kändes. Tänk att det är så man som förälder får fakta om ens barns muskelsjukdom. Via experter eller liknande som berättar att såhär och sådär kommer det att bli, kännas och se ut. Kanske. Såklart visste jag att det var så även innan, men det blev så påtagligt hur olika barnen och föräldrarna lär sig sjukdomen. Jag har ju liksom alltid lärt mig utifrån mig själv, vad jag upplever och vad jag känner, sen har jag fått det bekräftat att ja, det är SMA som ter sig så. Ja, okej. Det är mycket sällan jag har vetat hur det kan bli innan det har hänt.

Det kändes bra när diskussionerna kom igång. Ja, det kändes bra innan också, men det kändes mer nytt än vad jag trodde att det skulle göra. Alla delade med sig av sina erfarenheter, alla gav och tog. Och det var det som var så fint. Jag hade inte väntat mig att jag skulle få ut så mycket av det, jag var beredd på att ge men inte att få. Det jag fick var en väldigt varm känsla i hjärtat över alla fantastiska föräldrar som har så kloka tankar om sina barn.

Hela familjen satt bänkad i tv-soffan i lördags kväll klockan 20. Jag var så pirrig och upprymd att jag var lite skakig och det var svårt att käka godis eftersom jag bara log. :)

Det var häftigt att se hur de hade klippt ihop programmet, inte bara min del utan även de andras. De hade klippt bort ytterligare av intervjuerna tyvärr, vilket innebar att Helena inte fick säga något. Typiskt, då det var vad jag helst ville höra! Det blev väldigt SMA-fokuserat, men det var mest pga klippningen. Har fått höra andra saker de intervjuade berättade som inte kom med, men kunde ana att det skulle bli så. Oavsett, det var riktigt roligt att se och det känns bra även efteråt!

En stor del av överraskningen kom faktiskt inte med alls. Jag blev blåst på morgonen och så fort de hade stängt av kamerorna började jag förhöra mig om när det hela skulle ske. Min blick och mitt ansiktsuttryck när jag fick veta att vi skulle åka bara några timmar senare, det skulle ni sett..! Jag gick i skolan, gick hem och packade ihop kvickt som sjutton och sen hämtade pappa mig. På stationen i Hässleholm skulle pappa hämta något han köpt på Blocket, sa han. Vid det tillfället hade jag kommit fram till att ingenting är säkert, eftersom de redan lyckats undanhålla information i flera månader och lura mig! Vi gick igenom centralen och jag åkte ner med hissen. Helena?! Och Olle?! ”Men hej, så ni kom hit i alla fall?” undrade jag. De hade ett ärende i Lund på dagen och vi hade pratat om att eventuellt ses, men sen fick jag veta att de inte hann/kunde eftersom det var mitt i veckan. ”Vi ska med!” sa Helena med värsta leendet. ”Vadå med?” undrade jag och kände mig blåst en gång till. ”Ja, till Kolmården!” Det ögonblicket glömmer jag inte.

Pappa vet hur mycket det betyder för mig att få träffa de vänner som bor långt ifrån mig. Jag hade dock aldrig trott att han skulle anordna något sånt, ovanpå allt det andra liksom, utan min vetskap så jag blev sjukt glad! Att dela upplevelsen och glädjen med någon betyder så väldigt mycket så jag är så tacksam att ni följde med, Helena och Olle! Och tack pappa för att du lyckades hitta precis det jag ville allra mest! :)

En helt fantastisk tid av mitt liv som jag aldrig kommer att glömma.

Pappa, jag älskar dig mest i hela världen. Jag är så obeskrivligt glad för att du nominerade mig och att vi fick uppleva detta tillsammans. Genom svårigheterna, mot stjärnorna!

Jag ska bara njuta. Kvällen är min. Jag kan sammanfatta det med ett ord – magiskt!

Tittade ni på Kvällen är din? Såg ni vad som står på programmet nästa vecka?

Klockan 20.00 är det premiär för Kvällen är din med Martin Stenmarck på TV4! Precis som vi för inte så längesedan var bänkade i studion är vi nu bänkade i tv-soffan för att se fina vanliga människor få sina högsta drömmar uppfyllda. Min tur blir det om två veckor, dvs den 21/4. Tills dess delar jag de andras lycka och känner glädjen av att veta hur det känns. På riktigt.

Finally tog jag tag i det där med att ladda in bilderna från stora kameran. Har blivit lite för mycket iPhonebloggande med halvdana bilder på senaste tiden. Faktum är att jag faktiskt funderar på att sluta med mina dagliga uppdateringar och försöka komma med lite vettiga inlägg istället när jag väl skriver. Men, jag har skrivit varje dag sedan 1 januari 2011, och för er som känner mig brukar det ta emot ganska mycket att bryta invanda mönster…